Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Specialavsnittet novellpodden nu på Spotify! Missa inte!

https://open.spotify.com/episode/7oAzPH1K9nHlFnLVHz22wj?si=NdswBp0QT2a03LuAT8wyUA

I inledningsdikten En roterande spegel av musik läser vi om en konstnär som känner sig allmänt misslyckad på grund av självkomplex, i den bemärkelsen att han upplever det som om allt han skapar bara är upprepningar, ett imiterat eko av sina stora föregångare. Hans konst är inte unik, inte nyskapande. Ja, det är i alla fall så han upplever det. Han tvingas medge för sig själv att han alltid har strävat efter att uppnå perfektion. Han har följt en bestämd vision, att skapa det omöjliga, en roterande spegel av musik. Inte fören han slutar följa denna gäckande hägring kommer han att nå absolut fulländan. Alltså reser han på sig och pissar i skålen med jordgubbar. Så, nu bemästrar han sig själv. Han har lyckats skapa det fulländade konstverket utan hänsyn till den ouppnåeliga perfektionen. Så inleds boken. Därefter följer en flerförgrenad tråd av dikter och kortberättelser som trots sin asymmetri ändå hör samman i ett syntaktiskt kosmos. Det är en struktur som jag försökt följa boken genom. Det är dess köl så att säga. Jag har aldrig tidigare hängett mig så handfallet åt denna struktur som i min kommande roman, En sked med ansikte. Där har jag verkligen släppt på tömmarna och låtit mig leka och experimentera med språket och syntaxen, utan att begränsa mig till det säkra korten. Riktigt givande!




Fri vers av Joakimnordbrandt
Läst 321 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-11-06 08:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Joakimnordbrandt
Joakimnordbrandt