Tänk dig en statisk värld. En kunskapskorridor under marken.
Ljuset alltid tänt. Kakel på väggarna
Gult
Fult
Hårt i ryggen när du sitter upp och läser.
Du lagar mat. Isterband.
Du.
Tränar Leker Bråkar Älskar.

Hårt i ryggen när du andas

Ett fängelse eller hur

DET HÄR ÄR INTE EN PLATS FÖR MÄNNISKOR. Ekande skrik i korridoren.
Du borde vila. Du borde återhämta något. Återgå till något. Något mänskligt.

En viskning till svar
(vad är då en plats för människor?)

Mumlande mantra mässar. En värld av förändring i förändring. Förträngning av förändring i en värld i en förändring. Ett derivat. En galax. En Klimatförändring. En värld. En kemisk process. Bubblor och stjärnskum.

Något exploderar i korridoren. Rök. Jag ser jag plötsligt inte längre sambanden.
Jag är kanske bara 4år gammal. Ett litet barn. Händerna fumliga i dimman. Växande. Svullna. Min motorik räcker inte till. Impulser dunsar stumt omkring i min allt för stora hjärna

Soyabönor till middag sparar livet på ett djur, men skövlar regnskogar. Bör jag rädda barnen i Jemen, eller Bangladesh? Vad är nyttigt? Bör jag köpa en cykel? Sluta använda bilen. Eller? Och?

Vad är det för mening med ALLT?

Världen förblir en gåta

Jag stapplar fram i korridoren.
Rädd för väggen längst bort.
Rädd.
För den gula hårda väggen i ryggen.
Rädd.
För att ställa för många frågor.

Ser istället dokumentärer på svart skärm.
Ser Nya frågor dyka upp när jag sjunker.
Djupt ned i det gula
döende kaklet

Det blir inte alltid bättre när man mäter.
En snickare i en dröm på tv sjungerför mig.
”Han föredrog ögonmåttet, magkänslan och själsvisdomen över tumstocken”.
Det låter som en folkvisa. Rytmiskt och Sorgligt men hoppfullt.

Sätter upp ett draperi
I korridoren
För att få vara i fred
Det är trots allt helt fundamentalt
Med privatliv

Så jag tar bilen trots allt

”Fråga mig inte hur jag mår
Krama mig bara och
släpp ALDRIG taget”

Snickarens röst klottrar på ett elskåp
Blir ett streck i vindrutan