Hittade dessa anteckningar i ett gammalt dokument när jag arbetade på min roman En sked med ansikte.
Förord
Vintern 2015 sjönk jag ännu djupare in i Fabian Agorias labyrintiska medvetande. Kom ganska djupt faktiskt, det skall medges. Jag såg hans själ, hans karma. Det såg ut som ett litet sädeskorn, en liten tindrande kärna, stor som en atom men ändå gränslös och tillsynes oändlig. Alltså tillräckligt djupt för att komma åt hans berättelse, den om Ludvig Allèn, Ögon utan ansikte. Det är denna märkliga berättelse som jag nu kommer att presentera för er. Jag har tagit mig friheten att göra vissa marginella förändringar i textens struktur. Det visade sig vara oundvikligt. Men själva essensen, ja sagans själ om så vill, den finns kvar. Orubblig. Den är fortfarande i sin helhet bevarad och allt igenom autentisk och i allra högsta grad oskiljbar från sin skapares abstrakta tankevärld.
Joakim Nordbrandt Norrtälje 2016
Imago
1
Jag brukar drömma att mitt ansikte faller isär och att jag i ett spefullt mörker sträcker mig efter det. Men det gäckar mig, jag når aldrig fram till det.
2
Det har nu gått två veckor sedan transplantationen. Operationen lyckades. Jag är vacker igen. Jag har fått ett nytt ansikte.
3
Det är nästan lite kusligt att titta i spegeln. Det är jag men ändå inte. Jag har en annan människas ansikte. Det är bara genom mina ögon som jag känner igen mig själv. Det har en stor inverkan på min jagkänsla, min personlighet. På ett egendomligt sätt känner jag mig fulländad. Jag har uppnått imago.