ingen visste hur du mådde
vi såg bara att det var tungt
ingen in till dig nådde
det kom till en slutgiltig punkt

när det onda tog överhanden
när vi tvingades ta farväl
du for till den andra stranden
och djupt är nu mörkret i min själ

nu är det bara ett stort tomrum kvar
och ingen kan det tomrummet fylla
vi minns dig som den du en gång var
hur du alltid lyckades våra liv förgylla

vår tid tillsammas blev alldeles för kort
dagen kom när vi dig måste mista
du i förtid då utan varning rycktes bort
man vet sällan vilken dag som blir den sista

om jag har lärt mig nånting så är det:
låt oss ta hand om och vara snälla mot varandra
vi vet inte hur mycket sand vi har i timglaset –
hur länge vi ska på denna jorden vandra