Min mamma hade en syster som hon inte var speciellt förtjust i samt en bror som hon avgudade. Hennes bror, min morbror, minns jag som en snäll, generös, men något udda man. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var. Han arbetade som journalist på en tidning och jag uppfattade det som om han levde för sitt jobb. Min morbror var ungkarl och hade inga arvingar när han dog, förutom sina två systrar. Hans död kom plötsligt och oväntat. Min morbror var inte speciellt ung, men heller inte speciellt gammal. Hade inte ett hjärtfel till slut tagit hans liv hade han säkerligen kunnat leva i tjugo år till. Efter hans död silade mer och mer information fram om hans liv. Det kröp fram att min morbror inte var, vad jag trodde, en inbiten ungkarl. Han hade ett dolt liv med bastukvällar, regelbundna möten på ett visst café och en partner. Min morbror hade varit aktivt homosexuell och jag hade aldrig fått veta någonting. Vissa saker pratade man inte om, inte i min familj.

Det som chockade mig mer var att det hade funnits ett testamente. Mamma berättade att min moster gått in i min morbrors lägenhet efter hans död och letat upp testamentet. Testamentet hade rivits och jag fick höra att arvet skulle gått dels till ungdomar med funktionsnedsättning och dels till min morbrors partner. Det var inte lite pengar det rörde sig om. Min morbror hade spekulerat på fastigheter och var samtidigt en sparsam person som tyckte bäst om stekt strömming och alltid klädde sig i samma skjorta och byxor. Utlandsresor företog han sig med jobbet och bilen var en tjänstebil.

När min mamma dog hade jag erfarenheten av min morbrors testamente i bakhuvudet. Mamma hade pratat om ett testamente när hon var äldre, men i bouppteckningen efter mina föräldrar framkom det att det inte fanns något testamente. Under en hel sommar ringde jag runt till samtliga advokatfirmor i min mammas hemstad. Det var drygt trettio firmor. Antingen uppgav de att de aldrig haft min mamma som kund eller så fick jag bara veta att advokatfirman hade tystnadsplikt och inte lämnade ut uppgifter om min mamma hade varit kund hos dem och eventuellt upprättat ett testamente. Jag insåg att även i detta fall skulle ett testamente aldrig komma fram. Det enda jag kände att jag kunde göra var att maila politiker från olika politiska partier och förklara varför jag tyckte det var viktigt att ett testamente måste registreras, precis som äktenskapsord registreras. Frågan är hur många människor som fått sin sista vilja avslagen via penninggiriga anhörigas ränker? Själv hade jag inget personligt att vinna på att testamente hade hittats. Jag hade övergivit min mamma under hennes sista år och jag visste att arvsrätten kunde begränsas till halva mitt arv.