en text direkt ur märkligheten..
i alla delar; jag
När allt fast förflyktigas är det lätt att bli gränslös. Orden vägs på en grov besmanvåg likt sprattlande fiskar med sargade mungipor. De fransiga kanterna har mist sin charm och slyn har växt sig hög på skogsvägen. Någon viskar salta ord om äkthet i varandet. När blivandet får stå tillbaka, eller är det tillskapandet. Hur blir man människa. Är vi våra känslor. Eller ska förnuftet få sätta ramen för personligheten. Hur fångar man en vidgad lunga. Och när ska sorgen under huden stillas. Stilla vaktar jag mina fingrars flykt över skärmens lockande bakgrundssken. Bokstäverna som aldrig kan tas åter. Blixtar och hjärtan i grälla färger eller bara rött. Det finns en trötthet jag inte har kunnat erkänna. Den övertar och förgör. Jag måste sova nu. På riktigt vila. Men, i vanmakt över jaget står gud sig slätt.
Prosa
av
kerstin skriver
Läst 367 gånger och applåderad av 18 personer Publicerad 2018-11-08 00:42
|
Nästa text
Föregående kerstin skriver |