När jag var tonåring skämdes jag över mina föräldrar. De var udda och annorlunda. Mammas samlande och kontrollberoende, hennes ständiga utbrott. Som vuxen diagnosticerade jag henne som psykopat och narcissist. Verkligheten kommer jag aldrig att få veta, men jag vet också att samma person kan få olika diagnos beroende på vilken läkare hen går till. Pappas personlighet var ett mysterium. Han var ett geni som kunde roa sig med att multiplicera de tresiffriga talen på bilars nummerplåtar med varandra. Han ansågs tydligen ha varit en strålande ingenjör som bidrog med ett flertal patent till företaget han arbetade för. Belöningen för hans patent utföll i några extra hundralappar vid löneutbetalningen. Mamma uttalade bittert att företaget tjänade miljoner på pappas uppfinningar. Hans personlighet var för mig ett mysterium. Pappa var intelligent, men förstod aldrig om någon drev med honom, något jag minns att mamma roade sig med. Ett så omaka par som mina föräldrar fanns nog inte. Men det de hade gemensamt var att de aldrig umgicks med någon. Att ta hem vänner och bekanta var otänkbart i den röra som utgjorde mitt hem. Jag minns en gång att mamma nämnde att hon besökt pappa i hans ungkarlslya innan de gifte sig. Pappas hem var i en enda röra. Som den starkbegåvade person han var hade han i skolan toppbetyg i alla ämnen, utom i ett ämne - ordning och uppförande. Hans uppförande var det säkert inga problem med. Däremot saknade han helt förmåga till ordning. På det sättet hade mamma och pappa en kaotiskt gemenskap. Skillnaden var att jag inte upplevde pappa som en genuin samlare. Slänga saker var kanske inte hans starka sida, men han kunde ändå släppa saker ifrån sig. Till skillnad från mamma var han ingen materialist. När pappas syster dog hade han med sig ett klädskåp från sin uppväxt. Det mesta, inklusive ett hus, lämnade han efter sig. När min morbror dog hade min mamma med sig billast efter billast med grejor som fyllde upp vårt överfulla hus ännu mer. Vissa rum i villan utgjorde rena förvaringsrum där rummen var fyllda från golv till tak. Jag minns hur pappa beklagade sig över att hemmet inte kändes som hans längre när mammas släkts möbler alltmer kom att dominera hemmet. I likhet med min mamma så hade även min morbror varit samlare. Hans passion var böcker och tidskrifter och de hade fyllt hans lägenhet från golv till tak. Mamma nämnde att en betydlig andel böcker hade handlat om homosexualitet. Mamma och moster hade gjort gemensam sak och eldat upp dessa böcker.

Det känns både som en välsignelse och en förbannelse att människor förr tilläts vara udda och olika. Homosexualitet fanns det naturligtvis inget överseende med. Kanske utgjordes de av de till synes udda, ensamstående personer som min morbror? Det positiva var annars kanske att det udda accepterades och inkluderades och att man såg styrkan hos individen istället för tillkortakommande. Jag tänker på storheter som Michelangelo och Mozart. Hade de haft en chans i dagens samhälle eller hade de getts en diagnosstämpel där deras brister framhållits och där de sedan kanske t om hade institutionaliserats? Att få en diagnos idag kan och ska vara till hjälp för en person. Samtidigt innebär diagnosen en stigmatisering och ett särskiljande. Och det som är annorlunda ses i vårt moderna samhälle oftast inte som en resurs, utan en brist. Jag tänker på något som Miriam sa till mig en gång när vi diskuterade ämnet. Hon sa att i Genesis, skapelseberättelsen, betonas det goda med att Gud skapade mångfald. Det är mångfalden som ger styrka där vi delar med oss av varandras gåvor. Det kändes så vackert när Miriam uttryckte det för mig och jag kände att jag tog till mig det och gömde insikten i mitt inre.