När jag skriver ner min berättelse funderar jag på hur många personer jag ska ta med i min berättelse. Mina föräldrar gav mig för många år sedan en vacker utgåva av romanen Bröderna Karamazov. Kanske påbörjade jag läsningen vid fel tillfälle, kanske var jag för ung och otålig. Jag vet inte. Men det jag körde fast på som gjorde att jag la undan boken var att jag inte hängde med i det enorma persongalleriet. Handlingen i boken blev ett sammelsurium av personer som jag inte hade koll på. Naturligtvis har varje person del i den handling som vi kallar livet, men samtidigt känner jag att jag väger varje individ jag mött på våg för att se hur mycket den personen betyder för att på nåt sätt hålla det som vi benämner berättelsens röda tråd. Kanske blir det också så att jag därför introducerar för mig viktiga personer ganska sent i min berättelse för att jag inser hur viktiga dessa personer är att nämnas då de faktiskt i så hög grad bidrar till att föra berättelsen vidare. Jag inflikar denna brasklapp för att på något sätt dölja eller förtränga det faktum att jag inte är helt systematisk och konsekvent som person.