Det var första dagen jag vikarierade som elevassistent till Natalie. Hittills hade jag bara gått bredvid och fungerat som stöd för hela åttan. 

- Hon är knepig, viskade Annelie, en av de två klasslärarna. Enstöring, envis. Om hon sätter sig på tvären är hela dagen förstörd. Du får stryka henne medhårs till att börja med, och utforska terrängen. Men låt dig inte luras!

Vilken misstro, tänkte jag, slog mig ner jämte Natalie och försökte hitta en blick att möta under den kopparbruna luggen. Natalie, som var en mullig flicka i puberteten, såg butter och trulig ut, blängde på mig som hastigast och stirrade sedan åter ner i räknehäftet, där rutorna lyste tomma.

- Hej Natalie. Lotta heter jag och vi ska jobba tillsammans idag. Eftersom det är första gången får du vara snäll och förklara om du vill ha något på ett visst sätt. Annelie har berättat att du brukar få en extra håltimme klockan ett för att spela brädspel i uppehållsrummet. Jag är gärna med och spelar om det är ok för dig, jag gillar brädspel.

- Röka, mumlade Natalie och vände ett par svartsminkade ögon mot mig.

Annelie, som verkade höra allt, passerade och förklarade att Natalie brukade få ta en kort rökpaus under spelstunden. Hennes mamma hade gett sin tillåtelse till detta och förklarat att Natalie fungerade bättre under resten av eftermiddagen om hon fick sitt nikotinbehov tillfredsställt. Skolan hade gått med på arrangemanget under förutsättning att Natalie gick 10 meter ifrån byggnaden, och att någon vuxen följde med och övervakade rökstunden. 

- Eller hur, Natalie?

Annelie snörpte på munnen och Natalie blängde tillbaka. Med överdrivet högtidlig diskretion stack Annelie till mig ett litet plastfodral med en Marlboro light och en Bic-tändare. Dagens ranson.

När Annelie hade avlägsnat sig viskade jag till Natalie.

- Jag röker också ibland. Vi kan ta en cigg tillsammans i dungen. Ska jag hjälpa dig med matten nu?

Då hände något oväntat: Natalie stack sin hand i min högra, i skydd av bänken. Hennes hand var sval, och mycket smäckrare än vad jag förväntat mig. Jag log uppmuntrande och försökte bläddra i matteboken med min vänstra hand, men det var knepigt eftersom jag satt på vänstra sidan om bänken. 

- Kan vi byta sida kanske? Du ser ju ingenting om jag ligger tvärsöver bänken?

Natalie nickade svagt, jag lirkade mig försiktigt loss och flyttade stolen. Nu kunde jag dra boken lite närmare och bläddra med vänsterhanden. Högerhanden lät jag vila i knät.

- Hur långt har du kommit? Kan du visa?

Natalies vänsterhand trevade över sidan och pekade på tal 123, en klassisk division. Samtidigt letade hennes högerhand upp min högra under bänken igen. Jag log igen, varmare den här gången, och tyckte mig uppfatta ett slags glimt i de svarta ögonen till svar.

- Är du vänsterhänt Natalie? Kan du visa mig hur du brukar ställa upp ett sånt där tal? Jag gillar matte men jag är inte säker på att man gör likadant nu som när jag lärde mig division.

Natalie nickade nästan omärkligt och började forma siffror med vänsterhanden. Hon pekade på suddgummit som låg i övre högra hörnet på bänken, och jag räckte henne det. Hon skrev långsamt, sirliga och välformade siffror, och suddade omsorgsfullt vid minsta fel. 

- Vad fint du skriver. Och resultatet verkar vara rätt, jag räknade i huvudet. Ska vi kolla i facit?

Natalie skakade på huvudet och svepte med fingret över sidan. Med samma gest som hon brukar använda på mobilen, tänkte jag. Hennes mobil låg i en låda på katedern tillsammans med klasskamraternas under hela skoldagen. Jag gissade att hon saknade den rätt allvarligt. 

- Ok, gör hela sidan först då, bra!

Nu var det lunchpaus. Natalie och jag gick till matsalen. På vägen slank hon in på toa. Jag väntade utanför och hörde henne spola. När hon kom ut hade hon bättrat på svärtan kring ögonen. 

- Vad fin du är, Natalie!

Idag var det strömming och potatismos till lunch. Rårivna morötter och lingonsylt. Jag tyckte det smakade ovanligt bra för att vara skolmat, men Natalie bara petade i sin tallrik.

- Gillar du inte fisk Natalie? Jag kan hänga med dig till salladsbuffén i stället. Det brukar finnas pasta också.

Jag hängde min ryggsäck på Natalies stol och vi släntrade bort till salladsbaren. Pastan var nästan slut, men Natalie hävde upp ett mindre berg av majs på sin tallrik och toppade med några hackade tomater.

- Aha, bara tacosåsen som fattas?

Natalie nickade och drog faktiskt lite på munnen. Vi återvände till vårt bord och åt under tystnad. 

Efter lunchen var det SO. Mona, den andra klassläraren, malde på om riksdag och regering och uppmanade eleverna att stryka under i boken. Jag letade fram blyertspenna och linjal ur Natalies pennskrin, men hon verkade ha tappat intresset för samhällets maktstrukturer och studerade sina svartmålade naglar i stället.

Klockan ett var det gympa för klassen, och håltimme för Natalie. Varför hon var befriad från idrott hade jag inte riktigt fått reda på, men troligen hade det någonting med hennes diagnos att göra.

I uppehållrummet satt redan Erik från nian, Anton från sjuan och Moa, som gick i samma klass som Natalie. Erik malde på för sig själv om något oavklarat matteproblem. Moa och Anton sa inte ett ljud. Annelie dök upp ur förrådet, hejade och satte brädspelet på bordet. 

- Hjärngympa är väl också en slags gympa? blinkade mattelärarinnan mot mig.

Ungdomarna spelade koncentrerat och under tystnad i närmare tjugo minuter. Sedan började Natalie röra sig på stolen. Först vickade hon bara lite fram och tillbaka. Efter ytterligare en stund skrapade hon med stolen och suckade djupt. Jag försökte fånga hennes blick, men hon verkade ha gått in i ett introvert tillstånd. Inte förrän jag höll fram plastasken med cigaretten under Natalies näsa reagerade hon. Hon reste sig resolut och drog på sig sin jacka, som hängde över stolsryggen.

- Sakta i backarna! ropade Annelie. Fikapaus först! Minst ett glas saft har vi ju kommit överens om!

Den regeln hade jag inte hört talas om, och nu var det redan försent. Natalie hade stuckit. Annelie och jag kom ut på gårdsplanen alldeles lagom för att se hennes ryggtavla försvinna uppför kullen. Flickan sprang fort som en vind, och förändrades medan hon sprang. Borta var allt överflödigt tonårshull. Nu var hon långbent, smal och stark. Håret verkade också ha växt under flykten, och böljade kopparrött i vinden.

- Hon hittar inte hem, mumlade Annelie. 

Vi satte av efter Natalie uppför kullen så fort vi orkade, men hon hade redan fått ett rejält försprång. En gång hörde vi steg som verkade återvända, och tyckte oss till och med skymta hennes ryggtavla mellan träden, men så försvann hon igen.

Vi suckade och insåg oss besegrade. Annelie tog fram mobilen för att ringa Natalies mamma, medan jag serverade fika till spelgänget i  uppehållrummet.

Sista dubbeltimmen på eftermiddagen var det temadag med liveinslag. Sjuorna hade byggt en grotta i verkstaden. Malin, som satt i rullstol, agerade dörrvakt med ansiktsmask och svart cape. Grottan var verkligen mörk. Jag undrade över vilka hemligheter den kunde gömma, och rös en smula i smyg. Det var nästan så att jag kände ett behov av att hålla Annelie i handen.