- säger jag, "det började med en tandborste", svarar du, ler, och rensar en hylla till. Utan att jag ber om det.
Som att jag nästlade mig in i ditt liv.
Det var snarare ett språng, med armbågen före.
Muren du omger dig med har du sakta öppnat för mig,
som en frukt som spricker i solen och låter mig känna dess kärna. Ingen återvändo. För dig är sprickorna svagheter du inte kan reparera.
Du är motstridig, och medveten om det.
"När vill du ses", frågar jag, "Så snart som möjligt", säger du, och jag glömmer att jag någonsin tvekar.