Arvet: 25. Det tysta, bråkiga barnet.Det märktes inte omedelbart. Min äldsta dotter Amanda var som riktigt liten ett snällt och lydigt barn. Lugn och oproblematisk. Eftersom barn beteende naturligtvis hänger samman med hur de uppfostras av sina föräldrar ansågs jag vara en exemplarisk mamma. Vid frågor om hur jag bar mig åt hade jag inga svar. Amanda var mitt första barn. Jag hade ingen erfarenhet, inga referensramar och inga förebilder. Snarare var det så att hur jag blev behandlad av min mamma närmast stod som en antites till hur jag ville behandla mina egna barn. Med Amanda var jag nitisk. Hon var efterlängtad, min stora lycka, min prinsessa. Vi hade inte mycket pengar, men jag sprang på UFF second hand och plockade ihop de vackraste babykläder. När Amanda var en månad gammal började vi med babysim. Kravet för att börja simma var en vikt på fyra kilo samt en läkt navel. Amanda hade vägt 4,5 kilo vid födseln. Jag minns fortfarande idag hur jag satte Amanda i en liten badring och lät henne paddla fram själv. Hon kunde ännu inte krypa och jag såg den lycka som lyste i hennes ansikte då hon fick uppleva friheten att på egen hand ta sig runt.
Prosa
(Roman)
av
Jeanne-Marie
Läst 230 gånger Publicerad 2018-11-09 09:28 |
Nästa text
Föregående Jeanne-Marie
Senast publicerade
Dekorera tystnaden Debacle Inristad Du är borta Alla jag älskat Verkligheten Tiden går vidare När livet Se alla |