så länge och så borta från fronten
just där allt frånvarande plötsligt blev vaket
gick jag mina första steg till en ny värld

där jag hittade mitt saknade jag
min stillsamma blick
och dina ständiga leenden när jag fanns

likt ett förfruset stilleben i motvindens ironi
kunde jag titta tillbaka till landet jag en gång befann mig i
och inse det självklara i dimmans tecken

flutit genom älvar av motströmmar
och skurit mina handleder för att känna att jag lever
ändå aldrig funnit tröst oavsett vilket kors jag burit på

nu är det kristallklara mer uppenbart än transparensen
och himlen nuddar marken där jag går

vi är inte skuggorna, vi är oss själva när sentimman slår
och ljudet av gårdagen är bara lärdomen för morgondagen

nu när jag sträcker ut min hand
är du då villig att följa med mig

så ska jag visa dig den nya världen
och ljusets nya prisma
som förintar allt mörker