hon lyckades alltid stöta till handen mot de skarpa
ros taggarna
istället för deras mjuka, vackra och färgstarka kronblad
hon associerade aldrig
blommor med skönhet, kärlek eller lycka
hon föreställde sig alltid dem som
smärtsamma, och sorgsna
och ingen runtom henne brydde sig
tillräckligt att berätta att hon har fel
de rynkade bara på näsan
när de såg blåsor på hennes händer
hennes syn på en sådan fridfull och
vacker sak
förblev mörk och dyster
och det kom inte som en överraskning
när hon med tiden växte och blev
hopplös och dyster
tills hon en dag
ej längre fanns