Amanda började fyraårsverksamheten. Hon klarade inte riktigt av bytet till en ny grupp. Amanda bråkade och rymde. Förskolan fick sätta upp extra galler ovanför grinden till gården. Förskolan föreslog ganska omgående en specialpedagog. Henne hade vi tills Amanda skulle börja sexårsverksamheten. Det kändes redan från början som om hon hade en misstänksamhet mot oss. Varje liten sak där Amanda avvikte från det normala som specialpedagogen nämnde för oss uttalade hon pedagogiskt långsamt och tydligt samtidigt som hon iaktog oss med skarp blick. Det kändes som om Amandas beteende var helt och hållet vi föräldrars fel. En gång hade specialpedagogen ett A4-papper med sig. Hon berörde inte vad papperet handlade om, men "råkade" lägga det så att jag kunde läsa vad där stod. Det var en slags rapport från förskolepersonalen där de bland annat hade skrivit "mamman kramar sitt barn innan hon lämnar förskolan." Jag kände att jag frös till. Uppenbarligen ville socialpedagogen signalera att vi föräldrar var kontrollerade. Jag sa ingenting, men det gjorde ont i hjärtat.

-Amanda har svårt att leka föreställningslekar. Amanda klär aldrig ut sig.

Specialpedagogens rappa tunga snärtade ut ännu en kritik över Amandas brister. Jag protesterade. Hemma lekte Amanda prinsessa och klädde ut sig i prinsessakläder. Hon hade en hel leklåda med utklädningskläder hemma.

-Amanda verkar olycklig. Hon sitter i ett hörn och tittar på när de andra barnen leker.

Ännu en gång fick jag protestera. Amanda lekte jättebra hemma. Både med oss föräldrar, med lillasyster och våra djur. Amanda älskade djur.

De började med organiserade, pedagogiska lekar på förskolan. För Amandas skull. För att Amanda skulle bli delaktig och leka. Jag bestämde mig för att vara med en dag på förskolan och fick tillåtelse till det av personalen. Det blev en chock. Det var en helt annan Amanda än min älskade, lyckliga Amanda som jag var van vid. Amanda satt ensam ihoptryckt i ett hörn på en stol och såg olycklig ut. Hade det inte varit min egen dotter så hade jag trott att detta var en strykrädd liten tjej. Jag insåg att Amanda inte mådde bra av förskolan. Men vad skulle jag göra? Ekonomiskt hade vi aldrig klarat av att jag hade varit hemma med flickorna.

Vid ett tillfälle när vi som vanligt var på samtal hos specialpedagogen kunde jag inte låta bli att nämna Emelie. Amandas beteende berodde nästan explicit på oss föräldrar. Det hade jag tidigt insett utifrån specialpedagogens bemötande. När jag frågade hur Emelie kunde bete sig så "normalt" när inte Amanda gjorde det möttes jag av en skarp blick och en enda mening till svar.

- Man kanske lär sig som förälder!

Så det var det specialpedagogen ansåg om oss. Vi hade genom vår okunskap förstört vår äldsta dotter och sedan lyckligtvis lärt oss något så att Emelie hade fått en bättre uppfostran. Jag kände mig som en usel förälder och började undra om de inte hade rätt trots allt. Det var inte Amanda det var fel på. Det var fel på mig.