... men tror ej
det är så många
som sig om detta bryr ...

Förutom då mig
och några till
vilka hopplösa
romantiker är

Sådana där
som
tror på den rätta
förälskelse och passion
och inte minst 
på det där med att vara kär
och att kärleken
ej bara existerar 
utan faktiskt också är

Ute öser regnet ner
gryningen dröjer ännu en stund
så just nu
är det mest vått mörker man ser

Det enda ljus
av naturlig art 
vilket skänker en gnutta hopp
om allt det där som ännu ej är
men om det vore
skulle vara alldeles underbart

är det ljus 
av osläckligt hopp
som brinner inom mig

och alla de få andra
där ute någonstans i världen
som kanske är lite som mig ...

Mitt i allt det här 
mörka och våta
känner jag stundom
inom som om
jag bara skulle vilja gråta

Vill så innerligt mycket dig
som är ämnad för mig
och vill bara att
du snart ska komma till mig

Du fattas mig!

... och har så gjort
allt för länge nu ...

Vill inte möta gryningen själv mer
Vill att du ska vara den fösta jag ser
när jag på morgonen vaknar 
och 
den sista jag ser innan jag somnar
i den sena kvällen

efter att vi älskat
och tillsammans funnit
ständigt nya oupptäckta 
njutningsställen
under något av alla
våra oändligt många
alldeles perfekta 
njutningstillfällen

Behöver dig 
så som du ock
behöver mig

Så här alldeles innan gryningen
känns det rätt ensamt just nu

och så innerligt onödigt slösaktigt
med tiden 
vi kunnat vara tillsammans
och fått känna den ljuva sinnesfriden

istället för att som nu
bara söka, längta
och alldeles för långt ifrån
var och en för sig
sitta här och längta efter varandra

Men snart är gryningen äntligen här
En ny dag tar sin början
och så ock förhoppningen om
att kanske, kanske finna dig
som är så där alldeles bara ämnad för mig

och att just idag 
är den dag
vilken visar sig vara
den allra sista dagen
utan dig ...