Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Arvet: 31. Diagnosen

När Amanda började sexårsverksamheten fick hon en skolpsykolog istället. Specialpedagogen gjorde en så kallad överlämning där hon både satt i möte med psykologen och överlämnade papper. Jag undrade vad specialpedagogen sa om oss föräldrar. Kanske var det inte så hemskt ändå. Psykologen behandlade oss föräldrar väl och lyssnade på oss. Jag ville ha en utredning av Amanda. Det var något som var fel. Hennes beteende kunde inte bero på oss föräldrar. Amanda fick göra ett bastest. Psykologen förklarade att Amanda bara fick göra ett test var tredje år. Sexårstestet hade visat att Amanda var starkbegåvad, men inte alls hade kommit lika långt i sin mognad. Egentligen skulle dessa parametrar ligga på samma nivå. Eftersom de inte gjorde det medförde detta en konflikt för Amanda vilket gjorde henne bråkig, menade psykologen. Själv började jag misstänka ADHD. Det var en ganska ny diagnos. Tidigare tror jag den benämndes MBD - Minimal brain dysfunction. Jag fick inget gehör i skolan. Amanda var duktig i skolan. Det var det enda som räknades. Hemma fick Amanda utbrott och klättrade bokstavligt talat på väggarna. Ingen skulle tro oss när vi berättade om hur skolans blyga, lugna tjej betedde sig hemma. För att köra slut på Amanda sprang vi föräldrar ständigt på aktiviteter med Amanda. Jag märkte att hon utvecklades och blev lugnare. Kanske skulle allt bli bra till slut? Kanske var det en fråga om mognad?

Den kritik jag fick om Amanda rörde sig mest om hur hon blev orolig när de andra barnen hade högläsning. Jag pratade med Amanda.

- Mamma. De andra barnen läser ett kapitel. De stakar sig när de läser. Det är jättetråkigt. Jag har läst ut hela läseboken  redan.

Andra problem handlade om Amandas agerande i klassen. Hon räckte aldrig upp handen. Hon vägrade läsa högläsning inför klassen. Hon klarade inte att grupparbeta. Vid ett tillfälle när jag skulle hämta Amanda i skolan fick jag bevittna hur en av hennes lärare skrek åt Amanda och skällde ut henne utanför klassrummet. Naturligtvis blev jag upprörd över lärarens beteende och frågade vad som hänt. Hade Amanda bråkat? Nej. Hon hade bara vägrat räcka upp handen och svara på frågor. Upprörd kontaktade jag skolpsykologen. Det blev möten med rektor, psykolog, föräldrar och lärare. Amanda fick göra ett nytt bastest. Psykologen kvittrade glatt att Amanda gjort såå bra ifrån sig på testet och inte hade några problem. Hon var bara lite "konkret" i sitt tänkande. Det var allt. Livet fortsatte. Ingenting hände bortsett från att Amanda avskydde sin lärare. Jag beslöt mig för att skaffa privatlärare till Amanda i det ämne som Amandas avskydda lärare undervisade i. I tre års tid fick Amanda privatlektioner. Privatläraren var underbar och medkännande, men konstaterade också att Amanda var väldigt tyst och blyg.

Det kändes som om allt gick bättre för Amanda. Lärarna klagade inte. Amanda hade nån kompis av och till, men gick för det mesta ensam. Hon hade egentligen inga vänner. Det var med familjen hon kände sig hemma och blommade ut.

Amanda skulle börja högstadiet. Det var utvecklingssamtal. Amanda hade glömt av utvecklingssamtalet och jag satt ensam med hennes klassföreståndare. Hon tog inte alls och berörde Amandas skolresultat. Istället kom hon direkt till skott.

- Amanda leker aldrig med de andra barnen. Hon sätter sig varje rast med näsan i en bok. Hon har ingen ögonkontakt heller. Det är helt tydligt att hon har aspergers syndrom.

Jag satt som i chock och bara gapade. Hur kunde denna människa som ingenting visste om något annat än ämnet hon undervisade i påstå något sådant om min dotter? Jag var upprörd, men sa ingenting. Egentligen tror jag mycket av den ilska jag kände berodde på alla år av anklagelser och självanklagelser. All denna kamp med Amanda. Att alltid, alltid behöva kämpa och samtidigt känna att man nog inte var en speciellt bra mamma trots allt. Det slutade med att jag ringde BUP. De sa åt mig att kräva att en ny basutredning skulle göras och att denna basutredning skulle skickas vidare till BUP. Jag undrade inom mig varför detta inte hade gjorts tidigare. Varför hade inte skolpsykologen skickat vidare någon basutredning till BUP? Varför förväntades jag som förälder ta tag i detta och veta vad som borde göras?




Prosa (Roman) av Jeanne-Marie VIP
Läst 57 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-11-11 23:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jeanne-Marie
Jeanne-Marie VIP