Det hade gått ett år. Amanda var drygt 14 år. En utredning av aspergers syndrom tar ett år. Den består av tester, samtal med föräldrar och ett formulär med massor med frågor som vi föräldrar får fylla i om barnet. Jag försökte ligga lågt med mina svar, men insåg att jag svarade ärligt. En del frågor besvärade mig. Går barnet på tå eller gjorde det som liten? Jag kryssade i nej på frågan och kände samtidigt att det kröp i mig. Många frågor stämde inte in på Amanda, men de stämde in på mig. Faktum är att det var många drag hos Amanda som jag kände igen hos mig själv. Jag hade aldrig varit aggressiv, men många vänner hade jag aldrig haft. Många gånger var jag helt ensam. Men jag hade inga sociala förebilder hos mina föräldrar och jag kunde aldrig ta hem kompisar. Mina föräldrar ogillade dessutom starkt att jag någonsin gick någonstans annat än hem efter skolan. Jag var som en fånge i mitt eget hem under min uppväxt.

Jag minns samtalet med psykiatrikern som lämnade det slutgiltiga beskedet om Amanda till mig. Läkaren konstaterade kort att Amanda hade autismspektrastörning (det nya sättet att benämna aspergers) men nämnde med uppmuntrande röst att många stora och framgångsrika forskare hade denna diagnos. Det kändes som en chock att få diagnosen. Det kändes som livet var slut. Som att Amanda var sin diagnos. Som att hon inte kunde utvecklas mer. Skulle hon någonsin kunna få ett jobb, träffa någon, gifta sig, skaffa barn? Förtvivlat hasplade jag bara ur mig en protest.

- Men varför finns hennes diagnos med i en manual över psykiska sjukdomar? Aspergers är ju biologiskt!

- Det är psykiska sjukdomar också, svarade psykiatern kort.

En plötslig insikt slog mig. Jag hade vräkt ur mig mina fördomar om psykisk sjukdom. Precis som om det var något fult och oberörbart som jag inte ville att min dotter skulle komma nära. Jag kände i ett ögonblick hur jag skämdes. Men samtidigt kände jag också en stor sorg. Det var som att jag fått beskedet att min dotter led av en obotlig sjukdom och snart skulle tas ifrån mig.

Amanda visste ingenting om sin diagnos. Halvt motvilligt hade hon gått med på utredningen. Innerst inne hoppades både hon och jag att hon inte hade någon diagnos. Vi ville bara ha upprättelse för allt vad vi blivit anklagade för. Jag kände en djup skuld över Amandas diagnos. Inte bara för att jag innerst inne trodde att hon ärvt dåliga gener från mig, utan också för att jag kunde med att känna lättnad. Alla dessa år som jag direkt eller indirekt beskyllts för att vara orsaken till Amandas beteende. Nu fick jag svart på vitt att Amanda skulle ha uppvisat precis samma beteende oavsett vilka föräldrar hon haft. Jag började maniskt gräva efter all information jag kom åt om aspergers. Plötsligt började alla pusselbitar falla på plats. Varför Amanda inte klarade av att ha kläder på sig som liten, varför hon inte klarade av att få håret borstat, varför hon inte lekte med andra barn, varför hon kissade på sig, varför hon var aggressiv, varför hon var lugn och snäll utanför hemmet, men fick stora utbrott när hon var hemma. Jag fick plötsligt svar på alla mina frågor. Alla frågor utom en: Varför skulle det ta över tretton år och en förälders initiativ för att min dotter skulle få en diagnos? Varför, varför? Och sanningen är att aspergerflickor får sin diagnos väldigt mycket senare än pojkar med aspergers... om de ens får en diagnos över huvud taget.

Amanda fick reda på sin diagnos några månader efter att vi föräldrar fått veta. Anledningen var att jag kände att psykologen helt professionellt skulle meddela Amanda diagnosen. Skolan kallades också till ett möte med BUP där hennes diagnos diskuterades.

När Amanda till sist fick besked om sin diagnos fick hon ett raserianfall på mig. Det var mitt fel att hon hade fått en diagnos. Jag hade enligt Amanda ljugit ihop något på BUP som fått dem att tro att hon skulle ha aspergers. Amanda förklarade att hon hatade mig. Själv började jag undra om inte livet hade varit bättre om jag aldrig drivit på för en utredning. Det tog flera år innan Amanda till slut erkände inför mig att hon förstod att hon hade aspergers. Kanske till sist att det hade sjunkit in hos henne. Det tog flera år även för mig att acceptera.