Vad definierar vem jag är? Vem definierar det och varför? Jag minns en man jag talade med en gång som tyckte att han blev definierad av människor runt omkring sig. Jag hoppas att det var människor som såg honom för den han var. Under min barndom definierades jag som liten, alltid liten. Jag avskydde att vara yngst och minst. Trotsigt började jag som femåring gå på tårna eftersom jag trodde att liten nästan helt berodde på längd. Att jag var yngst kunde jag inte ändra på. 

Det finns inte någon människa som kan undgå att bli definierad. Vi defineras utifrån vår etnicitet, vår släkt, vår ordning i syskonskaran, vår ålder, vårt kön, vår sociala status, vårt yrke,  vår religion, våra värderingar, våra intressen, våra åsikter, vår sexualitet, vårt civilstånd, vårt uttal, vår dialekt, vår frisyr, vår klädsel, hur vi luktar, hur vi ser ut, vår intelligens och våra diagnoser. Glömde jag någonting nu? 

Naturligtvis påverkas vi av hur andra betraktar oss och lever många gånger upp till dessa förväntningar, på gott och ont. Blir vi betraktade som intelligenta och kompetenta både stärker det och pressar oss till att prestera. Blir vi betraktade som tjuvar kan vi lika gärna resignera och både passivt och aktivt rulla ner för destruktionens nedåtgående spiral. 

Jag minns när jag var nyskild och fick fylla i några papper från myndigheterna. Var det deklarationen? Jag minns inte riktigt, men jag minns att det stod i papperna att jag var skild. Mitt misslyckande skulle inte bara vara printat i mitt hjärta, utan även pappa staten skulle nu med sin byråkratiska övermakt definiera mig. 

Ibland söker vi efter identitet. För utan identitet existerar vi inte. Det värsta är inte att vara värst, det värsta är att inte existera. Existerar du inte som människa har du inga som helst rättigheter. Det må vara att du är det oönskade, ofödda barnet eller den aplika "negern", eller parasiter som "judesvinet" som likt ohyra avlivades med Zyklon B. 

När Amanda till slut fick sin diagnos brottades jag med ständiga skuldkänslor. Från vems sida av släkten kom dessa eländiga gener som givit min dotter aspergers syndrom? Både barnens pappa och jag var öppna med att det kom från våra respektive sidor av släkten. Jag tror ändå att jag var den som reagerade mest. Hade inte också jag varit mycket ensam under min uppväxt? Kände jag inte igen mycket av mitt eget jag i min dotter? Jag brottades med ångest, skuldkänslor och identitetskris. Vem var jag egentligen? Hur såg andra människor på mig? Borde jag ens ha skaffat barn? Hade jag ens rätt att få finnas till? Ångesten grep tag i mig och jag beslöt mig för att sanningen var mitt enda serum. Jag ringde vårdcentralen och bokade tid.