Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 



The big big bang.

Det är lite som en vana som sitter i fingertopparna. Ändå blir jag lika förvånad varje gång det går stötar genom hela min kropp, med en känsla som är så främmande att den skrämmer mig. Och det ”insanely” mjuka håret smiter genom mina fingrar med en rörelse som vågor borde ha ensamrätt på. För jag är inte säker på att jag faktiskt kan hantera det.


Det är något med hur ironiskt allt blir i den där sekunden när något som jag så länge längtat efter står framför mig och det enda jag vill göra är att vända mig om och springa tills benen går av. Och ändå kolla bak en gång till för att vara säker på att jag är tillräckligt långt bort för att inte falla offer för en timma med den tjockaste dimman och det ljusaste ljuset som tar sig igenom allt utan att ens försöka.


 Och helt plötsligt är det som att någon snor din plats i mig.
Du får knappt plats och dom rätta personerna.
Dom snälla personerna tar över och det börjar bli dags för dig att slåss om en plats.
Och jag undrar om du kommer göra det. Om du kommer lägga ner den energin. Även fast jag redan vet att svaret är nej. Du skulle aldrig kämpa för att få en plats hos mig, Det ligger inte i dina natur och du kan inte låta någon betyda något för dig.


När du suckade sådär förtvivlat, höll om mig och tittade rakt ner i mina ögon, så djupt du kunde komma så sa du att det är bara jag, att jag är den enda. Det finns ingen annan. Du ljög så satans bra att dom orden satt i mig i flera veckor och fick mina nerver att dansa en lyckodans så fort jag uttalade dom orden tyst för mig själv och la handen över det lilla märket som du råkade lämna i den där lilla gropen på min hals. Du gjorde ett misstag när det dök upp dagen efter och jag kom undan med en hårsmån. Det verkade nästan som att det bara fanns för mig. Ingen annan som såg eller letade. För jag var den enda som fortfarande kunde känna dina läppar mot min kropp.Den enda som i alla fall visste att dom hade försökt täcka varenda millimeter av mig och sen stannat och vilat där.


Och jag kan se allt framför mig. Hur något slag av förstånd och vett smiter ut när du biter så hårt att jag måste andas ut med allt jag har för att inte skrika till. Och hur med vartenda tungt andetag så hårdnar våra grepp om varandra.


Och som en gammal vana låter jag ditt hår glida genom mina fingrar för att sen radera den lilla kontrollen som jag hade.


 


 




Fri vers (Fri form) av Flisan VIP
Läst 68 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2018-11-12 12:26



Bookmark and Share


  Livet1 VIP
Påverkad av denna starka berättelse.
2018-11-13
  > Nästa text
< Föregående

Flisan
Flisan VIP