I morse blev jag bjuden på frukost utav självaste en utav Personalen, på självaste sängen. Hon kysste mej i pannan och viskade; Jag önskar dej en underbar dag du fina fina fina Johannes. Sen smorde hon mina fötter med en skön kräm och sjöng en visa om den stora stora stora Kärleken. Det var då jag började regrediera, ja jag blev plötsligt 8 år gammal och trodde att hon var min Mamma. Mamma mamma du har kommit till mej igen min älskade Mamma... Vart försvann du då för 40 år sen, varför övergav du mej, varför svek du mej så förskräckligt? Var är min katt? Var är mitt rum? Lugn lugn lugn... Johannes jag är din Mamma säjer den snälla snälla snälla Skötaren. Hon sitter på sängkanten med ett solskensleende och smeker mitt huvud. Hon är vacker, gudomligt vacker, i all sin magiska vanlighet och hennes trötthet stör inte.

Jag är i himlen, jag är i självaste Himmelriket... och jag drömmer inte. Mamma Mamma... MAMMA!! Du & Jag mamma. Tror jag det, du och jag Johannes. Jag svek dej då för så längesen för jag kunde inte bättre. Jag mådde så dåligt jag också när din Pappa hade tagit sitt liv. Jag var i chock och alldeles groggy. Jag var inte mej själv. Kan du försöka att förstå, och kanske förlåta mej?

Usch vad hemskt förskräckligt det blev sen, för stackars mej, vet du mamma... jag vill inte tänka på hur det blev med allting och mej............. jag gick under mamma.. jag kom till självaste HELVETET... flera gånger... det RIKTIGA helvetet... jag saknade dej när jag var där... Åhhh vad jag saknade och längtade att du skulle komma och hjälpa mej när jag var så överjävligt psykiskt totalsjuk. Skötaren gråter stilla. Det gör ont för henne. Ont. Jävligt ont. Ont.