Varje dag dör jag sakta
och stanken tilltar

Mina tankar finns inte
upphängda på galgar

De förruttnar samtidigt
som jag dör den
långsamma döden

Jag skrumpnar,
växer sakta in i
begravningskostymen

Begravningsentreprenören
tar mått på mig
och sjunger blues

Varför gå genvägen
över en kista,
bränn mig och
ös ner stoftet i en urna

Döden väntar
på mig,
självsäkert flinande

Ibland låter han läkarna
varsla mig om mitt öde

Jag är immun nu
Döden och jag
lever i symbios
med varandra

Skrattar plötsligt

Tänker på min
misslyckade resa
över styx

Inte ens i dödens rike
var jag välkommen

Döden kittlar mig,
provocerar mig
och tjusar mig

Hur många gånger
kan döden komma
förbi mig

och hunsa mig,
en vanlig dödlig
man

Som dog redan
för fem år sedan