Det kanske går mot stäv...
Och inte stick i stäv.
Med hur man borde bete sig.
För den som har en rebell i sig.
I sitt naturliga jag.
Eller är rebellen rent totalt...
Men den som är rebellen rent totalt,
bryr sig inte om regler och paragraf.
Varför inte?
För att den frågar samma sak.
Varför inte?
Varför kan vi inte bryta regler, vi som vill?
Har den konsekvenstänkande, eller är det just vad den vill..?
Att någonting ska hända, även om det är i form av konsekvenser?
Den som har en rebell i sig, i sitt naturliga jag...
Vad är då ett naturligt Jag?
Att man känner sig trygg med sig själv?
Påstår du att den renkammade punkaren inte är trygg i sig själv?
Jag vet inte.
Men vem är jag?
Rebellisk ibland, så har jag berättat om mig själv litet grand.
Hurdå rebellisk?
Hur tar det sig i uttryck?
Jag skriver så många felaktiga ord som jag kan. Stavar dem fel. Och om jag skriver dem på datorn, så skriker de röda strecken undertill orden; Fel, Fel, Fel!
Ett sorts rebelliskt tidsfördriv kan man säga.
En sorts rebellisk anda.
Men denna rebellism, drabbar ju bara mig själv?
Det är väl ett dråpslag mot rebellismen och punken i sig själv?
För vissa är rebellism ett uttryck. Men om man ser bortom de slagfärdiga orden... Så är alla uttryck antingen ett sätt att bryta ny mark, eller att känna sig trygg i vad man redan vet/Känner till?
Många punkare/ rebeller vill bryta ny mark, eller förändra?
Många punkare är hobbypolitiker, de vill förändra?
Eller göra något dråpligt?
Kanske bara att det blivit en livsstil för dem?
Någonting som de tittar tillbaka på om några eller många år, och säger om den tiden; Att det var just på den tiden som de var punkare/rebeller?
Säger någon det idag? Nuförtiden.
Det kunde kanske inte skylla på det förflutna längre, eller kunde de?
På själva tidsandan?
De kanske inte hade tidsandan på sin sida, utan kanske bara sågs som udda när det begav sig?
Men själva, om sig själva sa de; Det tillhör mitt förflutna, och det var en stor del av den.