Kurvan på skärmen finner sin ro

där jag står i mitt mörkaste ljus

jag trevar min kärlek blodig

ur hålrummens droppande brus.

Det svindlar en uppgiven känsla

i svepet av din reträtt

det mullrar en dyster enslig ton

i en saknad som ingen har sett.

Det river en nykommen vind

bland löven i skogsdungens själ

jag letar mitt ögonblick vilse

när jag uppgiven tar mitt farväl.