Det är inte så att jag tänkt på dig varje dag.
Men jag har tänkt på dig lite då och då genom åren.
Du var alltid så glad och så rolig, men du
hade också någon sorts sorg i dig, det märkte jag redan då, när jag var lite över 20 och du närmare de 50.
Vi var arbetskamrater,
det kan inte ha varit under så många år.
Vissa arbetskamrater minns man knappt, trots att man jobbat ihop under jättemånga år,
sedan finns det sådana som du, som man aldrig glömmer.
Du blev glömsk och dement på äldre dagar och fick flytta in på ett boende.
Det föll sig så att en anhörig till mig arbetar där.
Hon har ju tystnadsplikt så inget röjdes naturligtvis om ditt tillstånd och så.
Men det hade kommit fram att jag och du varit arbetskamrater och då blev jag liksom lite gemensam nämnare för er två.
Tiden på jorden tog slut för dig, min kära arbetskamrat en natt i förra veckan.
Du hade pratat om mig då.
Det var väl min anhöriga som då tjänstgjorde, som väckte något av igenkännande av mig hos dig.

Du hade aldrig glömt mig heller riktigt.

Din dödsannons står att läsa i tidningen nu.
Du har barn och barnbarn.
Jag vet att ni stod varandra oerhört nära.

Jag såg också i den här annonsen att
du hade burit med dig en stark tro på Gud.

Det var inget vi pratade med varandra om
då när vi arbetade tillsammans.

Det blev aldrig av att jag hälsade på dig under dina sista år.
Jag hade tänkt jag skulle göra det, men min anhöriga sa
att jag troligen inte skulle bli igenkänd av dig.

Jag är glad att jag fått möta dig min vän.
Det känns varmt och fint att tänka på dig.

Trevlig resa!

( Så kanske man inte ska skriva till en som är död
men jag gör det ändå.)

Hej då!

Vi ses!