En sol går ner i Eols land
och natten blir till nätter,
tills tusentalet rövarband
drar fram på släckta slätter
att i det röda rovdjursröva
antikens plundransplatser
och liksom lika lik framströva
på stålstigars strapatser.

Nu brinner varje pelarvalv
ej utav eld men kyla,
nu skälver själva tjälen halv
att skalv från självet skyla
där tjuvar djupt i massors mitt
raserar rosruiner
och sänkt i vuxet vintervitt
det sköra stålet skiner.

Och sollös landsväg andeljuv
går kärlskadad till tjälen
att ledas nedan hedens tjuv
till frånfäll och farvälen
och se de tusen tjäletjuva
Elysiums palatser
där kärlens sista bisterduva
drar fram från plundransplatser.

Än Eol bär till flyktens flax
och veka vingar välter
all vinterns valv till vitnad vax
var vekar sammansmälter
till sunnanvindars symbios
där undanflykt försvagnar
tills högt där bara duvor nås
det skyldas skyvalv dagnar.