tavelramen är längre inte kvadratisk
och vyn den bjöd på inte lika vacker
solnedgången ser ut som smog i ett vattenglas
och havets skum grådaskigt och färglöst

klockan på väggen halverar sin gång och
fördubblar tiden på varje udda andetag
regnet som minner om tristessens vardag
slår tvivelaktigt mot fönstret

inte ens suckarna orkar igenom slagfältets mentala
förnedring och samvetets ständiga knackande i hjärnbarken

parodin når sin peak när skrattet förvandlas till
dovt harklande och minnet om det ljuva självdör
i sin egen ångest

slutet borde nog vara nära
och ändå har veckan bara börjat