Det är Tisdag, och jag har nyss klivit upp ur sängen. Jag går mot trappen, ner till köket och tar den där första koppen med kaffe och bit rulltårta, inte direkt den nyttigaste frukosten kanske, men jag tycker alla bestämmer själv vad dom vill ha.
Går till vardagsrummet och ställer mig vid fönstret. Tittar ut på baksidan och det ser fortfarande lite grått ut.
Solens svaga vinterljus gör allt för att lysa upp den. Den första tanken som slår mig är att jag borde ha varit någon annanstans istället för där jag är just nu. Lustigt att man kan känna så ibland. Varför kan man inte bara vara nöjd med det man har?. Känslan av att bli bättre, starkare och mer insiktsfull intensifieras för var dag som går och jag kan inte stoppa det.

Det är precis som min hjärna säger "Du, Du borde verkligen försöka åtminstone". Men tänk om jag inte vill det? Tänk om det är så att jag har två stycken olika viljor som istället för att trycka mig framåt, gör allt för att riva mig isär.
Ibland funderar jag på om andra känner som jag, jag vill tro det.

Tar en till klunk av kaffet och den sista biten av rulltårtan. Jag vänder mig om och tittar mot trappen. Den tanke som slår mig nu är att jag kanske inte ska gå upp för trappen idag, kanske jag kan vara kvar här nere istället, sätta mig i soffan och titta på lite halvbra Sit-Com. Varför inte gå ut genom dörren?
Den sista tanken skrämde mig lite, så jag skyndade mig in i köket lämnade koppen i diskmaskinen och nästintill sprang upp och hoppade över några steg. Nådde min dörr och stängde den så hastigt att katten nästan blev klämd, vilken tur.

Nu är jag här. Persiennen är nere, och det luktar lite unket. Har en påse med sopor i hörnet från förra veckan, har inte orkat gå ut för att slänga det. Jag skulle kunna öppna fönstret, men jag når aldrig så långt.

Undra om jag lyckas öppna dörren imorgon.