Han brukade stanna på det tolfte trappsteget, stod där en stund och hämtade andan. Hur bor du, hade doktorn frågat. Du är i rätt så gott skick än så länge men dina knän… Visst hade han ont ibland men litet artros hade väl alla i hans ålder. Han var i varje fall hel, vilket man inte kunde säga om ledstången som han just nu höll sig i. Den brast för en tid sedan men hade lagats. Nu hade den blivit en aning sladdrig och smuts och svett hade samlats i skarvarna, gett den ett nästan grafiskt mönster.
Han tog nytt tag med vänsterhanden och drog sig ytterligare ett par trappsteg uppåt, lyssnande på sin andning. Han hade börjat självprata, kommentera sina hasande steg, det lät som när man sandpapprar trä tyckte han. Jag bor på tredje våningen utan hiss, hade han svarat. Då får du tänka dig för, fick han veta. Jag ska kontakta Socialkontoret så ska vi se om inte vi kan skaffa dig något mera passande.

Det var länge sedan han gick här här första gången. Då var han nyinflyttad och nygift. Numera låg Maria på ålderdomshemmet medan han själv klättrade upp och ner här några gånger veckan, ibland för att handla ibland för att besöka Maria.
Då hade trappan varit ny och luktat målarfärg. Fortfarande var trappstegens metallskoningar i gott skick. Alla skruvarna satt som de skulle men i övrigt hade slitaget gått djupt in i träet. Sjuttiotvå trappsteg upp till lägenheten och mest slitage i första trappan. Högra kammaren är litet stor, sa doktorn, och den läcker litet men det ska du få tabletter för.

Halvvägs var intressant tyckte han, nästan lustfyllt. Halvvägs i trappan liksom halvvägs till Lissabon eller Newcastle. Efter att ha passerat första halvan av resan kunde han ana målet I fjärran, en hamn och en sväng på stan kanske. Men det var då det. Nu var det trapporna som svängde och han fick anpassa sig.
Han lunkade på. Däruppe, på första våningen, bodde Ralef Limbric, arbetslös jurist från Bosnien. Bosniska lagar gällde inte i Sverige och att få ett jobb här verkade närmast utsiktslöst. Pengar kom visserligen från det sociala, han hade ständigt uppehållstillstånd och han var bra på svenska men ändå, han visste ingenting om framtiden. De tog en kopp kaffe tillsammans ibland, han och Ralef. Ralef hade ställt ut en stol på svalen mitt emot sin ytterdörr och nu siktade han mot den, höll den fast med blicken för att den inte skulle försvinna. Kassarna från Coop var tunga. Bära tunga saker är väl inte det bästa du kan göra, sa doktorn. Be affären skicka upp sakerna åt dig i stället. Det brukar de göra för en billig peng.
Han hade fått tag på några rödmärkta köttkorvar idag och tillsammans med en femkilospåse potatis och ett paket youghurt blev det ju en del. Det tyngde och det var två trappor kvar.
Han önskade sig andra ljud än sina egna. Han ville höra bruset av träd i vind eller åtminstone bruset från en vattenkran eller brevbärarens småspring i trapporna, klickandet från brevintagen. Men huset var gammalt och välbyggt. Inte ens ljuden från brandbilarna gick in.
Han rätade på ryggen och siktade mot nästa trappa, skulle upp dit en gång till idag. Det var onsdag och besök hos Maria. Du går väl till doktorn som du lovade! Jo det hade han ju gjort. Nerför var en annan sak. Om han satte fötterna i sidled kunde han ta de sjuttiotvå trappstegen i följd, nästan obesvärat.

Fastighetsskötaren varskodde nyligen om att huset skulle renoveras. Det skulle komma något skriftligt om det, fick han veta, men doktorns kommentar om ett annat boende gjorde att han inte brydde sig. Eller kanske ändå. Han trivdes här trots allt. Men alla skulle förstås få problem med hyran. Helena på nästa våning till exempel, änka och alkoholberoende. Femtio år och utan man och barn. Hur skulle hon klara sig? Att bo modernt med den hyra som den de nu betalade var ju uteslutet. Helena hade en dammsugare som han fick låna. Istället bjöd han henne på lunch någon gång i månaden. Och hon hade friska ben.
Mitt i nästa trappa flyttade han kassen till den andra handen, gymnastiserade fingrarna litet för att få blodet att rinna till.
Det började bli skumt ute och det mörknade inomhus. Ljusknappar fanns bara i början och slutet av trappan och nu stod han i mitten, insåg risken att snubbla i dunklet om han inte var försiktig. Han gjorde som andra gubbar, lyfte benet litet extra högt och stapplade uppåt.
Tolv trappsteg kvar till nästa våning.
Han skulle koka sig en kopp kaffe innan han tog sig till Ålderdomshemmet, han hade ett wienerbröd i kassen. Började på den tredje trappan.
Har du hört något från Erik? skulle hon fråga. Han är väl försiktig? Det sker så många olyckor på oljeriggarna.
Erik, ja. Bra jobb i Norge och alltmer sällsynta besök i Göteborg. Lagade deras dörrlås vid sitt senaste besök. Du borde skaffa ett nytt lås pappo. Det här kan man ju blåsa upp! Ja, Erik klarade sig nog.

Han kände sig plötsligt i god form. Var nu i början av den sista trappan, hissade då och då upp matkassen en bit och pendlade med den så att den landade ett par trappsteg längre upp. Så tog han själv ett par efterkommande steg. Det sparade krafter.
Han såg ut genom det översta trappfönstret mot hamnen. Hisskranarna och båtarna i kvällssolen påminde om hans liv till sjöss, ett liv med en annan doft, en annan rymd än den han fick i detta trevåningshus. Men här ville han ändå bo, faktiskt, vad doktorn än tyckte om det.
Några steg till och han var uppe. Visst var han gammal men så här måste det få bli. Och bråttom hade han inte. Han ställde ner kassen och grävde fram nycklarna ur fickan.
För en tid sedan hade någon i huset fått in en tjuv i lägenheten, en man som hade hackhostat (Helena var välinformerad) och bett om ett glas vatten. Sen hade han bett om att få vila ett ögonblick i köket. Rätt som det var var han försvunnen liksom plånboken som legat på bordet. Men det hade skett i B-uppgången. Ja han fick se sig för. Han låste upp och gick in, hängde av sig i tamburen och gick och satte på vattnet. Två mått i Melittan. Starkt skulle det vara.
(Ur novellsamlingen BERÄTTAT som utkommer i januari 2019)