Vandrar med ljusskygga steg genom dagar av lagom vind där det inte blir mer spännande än bra cykelvägar, brittsommar och välsorterade bokhyllor.

Mental bakfyllor. Måste kopplas till min skilsmässa med spriten.

Har visserligen med mig annan lins och nytt objektiv, men den här stan har definitivt krympt med 90 procent sedan mitt namn prydde en brevlåda här senast.

Nån sa vid ett snillrikt tillfälle att det är upp till var man och kvinna att orkestrera sina egna beståndsdelar till något som håller tonen.

Nån sa vid ett snillrikt tillfälle att det är upp till var man och kvinna att genom livet hålla god ton.
Mhm.

Jag drömmer om att byta både skor och spår. Det är i den tanken mina drömmar bor och mina idéer får fötter och går. Går fortare och fortare tills vi springer helt olika lopp.

Senast jag gjorde anspråk på den här stan talades ett annat språk i den här stan.

Se på mig nu, känn in min situation nu. Klä mig i en gps nu och se min röda nål där satelliterna inte når nu. Ingen täckning här trots Instagram funkar här. Behöver gram för att andas lagom här.

Samtal till barnet jag delar dna med. Ingen vill ta på sig samtalet. Höjer volymen och hör min rädda tonårsröst. Skräck. Tre entoniga, korta signaler. Det var nog täckningen.

Djupfrysta sinnen som söker värme men fortsätter klä av sig. Plagg för plagg. Inpå bara huden