Onsdag den 12 augusti 1987.

Maja vaknade som vanligt sent på eftermiddagen av att telefonen, för ovanlighetens skull, ringde. Kaos i huvudet som vanligt. Hej det är Isabella... Hej.. det var längesedan. Hur mår du? Så där, det har blivit lite bättre men inte bra, hur mår du? Bra, lite struligt med en jobbarkompis som anser att jag ska köpa hans båt för att jag har sagt det inför vittnen, men det ska jag absolut inte. Det vore kul och ses, kan jag komma över? ..... (Komma över... jag är fortfarande psykotisk...) Ja vad trevligt, kom över du! Isabella och Maja är vänner sedan 1975, bodde på samma gata och var tio år gamla då. Tänk om Isabella blir rädd för hur jag mår, tänkte Maja, och slängde i sig lite frukost. Men jag blir bara sjukare av att vara ensam och isolera mig. Hon satte på en skiva med Cosmic overdose och dansade.
Snart ringde det på dörren och där stod Isabella. Hej! ... Dom kramades. Hur mår du, undrade Isabella. Jag är psykotisk, men inte lika allvarligt som i våras när vi träffades.
Jag umgås en del med Petter, vilket gör mig gott. Ur högtalarna hördes: moderna dadaister kan aldrig ha fel... Isabella tar fram en flaska vin och två glas. Jag kan bara dricka lite grand så Maja, annars blir jag helt konstig i huvudet.
Vad har du gjort sen i våras? Inte mycket, försökt må bättre. Jag var och såg Iggy Pop i Brunnsparken, vilket drag, Lolita Pop var förband... Annars har jag varit hemma bara och mått mer eller mindre dåligt. (Hon ville inte prata om suicidförsöket i juli.) Får du inte hjälp utav psykiatrin? Nej dom skickade hem mig bara utan medicin tre gånger. Psykoterapin fungerade inte för jag var alldeles för sjuk i vintras. Socialen pratar om att jag ska få bo i något slags familjehem. En väldigt shysst socialkvinna var här och pratade.
Vad har du gjort? Jag jobbar på min farsas arbete, på lagret. Har varit med vänner,
och en hel del på landet, stugan.
Skivan är slut och Isabella ber att få sätta på en platta med Devo, vilket innebär mycket nostalgi för dom båda. Maja kände hur kaoset började snurra inombords, och gick ut på balkongen för att få frisk luft. Fan, sa Isabella, jag har ingen plikt att köpa det där båthelvetet!
Maja föreslog att dom skulle sticka ut och cykla ett tag, utan plan och mål som dom hade gjort så mycket som barn. Klockan hade blivit åtta på kvällen och dom cyklade ner till Örebro småbåtshamn, och sen till Gustafsvikbadet, där dom klättrade över staketet och Isabella klättrade upp i en lykstolpe, tog loss lampkupan och kastade den sen i asfalten.
Isabella var lite full och inte sig lik...
Nästa destination var badhusgatan, i centrala city. Där klättrade dom upp på ett högt hus längs en stege på fasaden ändå upp på taket.
Isabella klättrade ner men Maja som bara hade tofflor klarade inte att klättra baklänges ner.
Hon öppnade en lucka till vinden och tog sig ner. Väl utanför huset så såg Maja att Isabella klättrade över ett stängsel intill järnvägen och att ett godståg kom smygandes söderifrån.
Kom ropade Isabella, vi liftar bort till centralen och pressbyrån. Maja kom efter och dom satte sig mellan två vagnar. Dom log mot varandra, som två mycket busiga barn. Det var ca 500 meter tills dom skulle hoppa av. Snart började tåget accelerera riktigt ordentligt. I höjd med centralstationen var farten så hög att dom omöjligt kunde hoppa av.
Isabella och Maja såg på varandra med skräckblandad förtjusning... Vi åker till Västerås och hälsar på min mamma skrek Maja, upprymd utav det galna i situationen.
Det var kallt i augustikvällen, och förtjusningen övergick i orosfylld dramatik. När och var skulle tåget stanna? I Falun, Östersund? Knogarna vitnade när dom höll sig fast. Det var inte roligt längre... Men Maja kände det som att hon var på väg att vakna ur sin dimma. Efter en dryg halvtimme så saktade tåget ned på okänd ort.
De hoppade av och gick in i ett villaområde.
I en telefonkiosk läste dom Lindesberg, fyra mil norr om Örebro. Det blir morgonbussen hem sa Isabella när en polisbil svängde in på gatan. Maja kastade sig in på en tomt bakom en häck.
Isabella brottades ner på asfalten av två poliser. Maja gick till dom, och sen forslades de till polisstationen. Isabella förklarade hur allt hade gått till, och att hela kvällen hade varit en barnslig nostalgitripp. En utav poliserna kunde inte låta bli att le, och dom släpptes fria.
Klockan var vid det här laget halv två.
Första bussen hem gick inte förrän vid sex.
Både Maja och Isabella var frusna och rejält omtumlade men vid busshållplatsen brast dom båda ut i gapskratt. Maja kände att hon levde, att hennes domnade hjärna kom till till en viss sans. Isabella var trött och surmulen, hon skulle ju upp och jobba, och så båten som hon dumt nog lovat att köpa. Runt klockan fem så satt de bara tysta. Maja kände hur psykosen kom tillbaka. Hon kände sig rädd, maktlös och ensam. Isabella frågade hur hon mådde och höll om Maja. Jag mår pissdåligt. Men förbättring hade i alla fall skett den senaste veckan. Och hon hade Petter, Isabella och socialkvinnan Lena.