Jag måste börja med att säga...
Jag...
Jag måste börja med att tänka...
Jag...
Typografiskt korrekt, inte en stamning för sent!

Jag vet inte om jag måste sluta vela?
Vela mellan mina tankar?
Kanske följa ett eget mönster, som jag bestämt?
Men varför ser jag inte mönstret så klart/tydligt?
Jag ser min egen velighet...
Men om jag vill en sak...
Ah! Varför överanalysera?
Eller analyserar jag bara?
Är det här en analyseringskalkylator?
Eller är det här en ältningsmaskin?

Fler än jag måste väl ha stött på det här tänkandet?
-Hallå!
Jag är inte ensam i rymden, och jag förstår...
Att jag blivit ego när jag skriver...
Så ego till den grad...
Att det tagit överhanden!

Det går inte en dag...
Utan att jag tänker på mig eller, och mina tankar...
Är det så jag har byggt upp min framgång?
Eller är framtiden dömd att misslyckas?
Men det kan väl endast vara så, om jag skyller på ödet, och ger ödet makten.
Istället för att ta tillvara på handlingskraften!