Taket vinklar sig beskyddande
över de boende
som fågelmamman sluter vingarna
över sina små,
talar tvekande, försiktigt,
som fågelmamman skrockar,
i oregelbundna knäpp och knak
och det sällsynta ordet av metall
när plåten skruvar sig
under centrumstjärnans första värma
i vårens april,
den vita vinterpälsen äntligen fälld,
flugornas surr
i dansens tredimensionalitet
genom den fjärde
på solsidans rödfärg

Fortast flyger jag rakt framför mig,
huvudet uppallat på kuddar,
fötterna i farans riktning,
in i tidens hela oförutseddhet,
avstigning i livets färdriktning