Farfar Alex var en mångsysslare. På vintern när
byggnadssnickarjobben inte precis haglade ner
drev han ett litet skomakeri. Hans glada och
chosefria sätt blev en stor tillgång i kontakten
med människor från både Sverige och Finland.
Under 1940- och 1950-talet hade inte ännu skor
blivit en slit-och-slängvara så många lämnade in
sina slitna sulor och nernötta klackar för lagning.

Sitt handlag med hammare, spik och olika typer
av material hade han i mångt och mycket
nedärvt av sin pappa längre upp i Tornedalen.
Ibland tog han även upp beställningar på
tavelramar och mindre modellbyggen.
Sicken snidare, tänkte jag, när han i mitt tycke
skapat en modell som påminde om gamla
Haparanda träkyrka, innan den tyvärr brann
ner sommaren 1963. Vi fick den till julklapp
att ha i fönstret eftersom den var försedd med
glödlampa inuti. Inte en tingest med en massa
detaljer, men en stilren sak att vila blicken på.

När sommaren sen kom for han runt på byggen
och blev anlitad än här och än där. Men under
en augustikväll inträffade något sällsamt
och besynnerligt i ett rum på en gård dit Alex
cyklat för att hjälpa till med renovering av själva
bostadshuset. I ett av rummen som tömts på
möbler, förutom ett bord och en läslampa samt
gästsängen som Alex just fällt ut, lade han sig
för att läsa NSD och vila middag. När en stund
passerat kände han en krypande oro. Han kunde
varken koncentrera sig på tidningstexten eller
slappna av, så han bestämde sig att ta en nypa luft.

Sin vana trogen knackade han på sin silverdosa
och tog en pris stjärnsnus. Kvällen var ännu
ljummen, men sommarn började alltmer gå över
i skuggor. Vid det nyss inträffade lade Alex ingen
vikt utan konstaterade bara att allt nog berodde på
rena tillfälligheter. Och snart hade viloläge åter
intagits. Men ånyo började oron dra och lugnet
var som bortblåst. Dessutom kände han sig smått
frusen, sprätte opp, och gick ett antal steg bort över
till andra rumshörnet. Jo, där mötte honom lugnet,
och ostört fick han sova intill nästa morgon.

Utan att yppa något åt värdfolket cyklade han efter
förrättat värv hemåt, och var en kufisk erfarenhet
rikare. Att han formligen tvingats flytta sängen till
annan del av rummet för att överhuvudtaget få en
blund i ögonen var en händelse, som han varken
förr eller senare upplevt.