Jag minns ännu doften av nybakt bröd, flyktigt återkommer
den som en sorgsen lyckotanke. Den är bestående genom
decennier.
Ett tunt bakat grovt rågbröd nyss uttaget ur bageriets ugn.
Det var en tidig sommarmorgon, skolan var slut och
sommarlovet hade nyss börjat.
Jag hade fått ett par slantar med mig i mammas börs,
inte många bara så att det skulle räcka till ett bröd och
kanske till två grisar, en till mamma och så en mig.

Pappa hade redan cyklat iväg till sitt arbete, han skulle spika
träpärtor på ett tak. Det var nere vid bastuhamnen. Det kom
en farbror på besök på söndagen, den som just hade varit.
I dag var det tisdag.
Pappa och jag hade sedan letat i skräplådorna i arbetsboden.
Vi letade gammal pärtspik. Fick vi många som gick att
använda så behövde inte pappa använda nyköpt spik och
då blev det mera pengar över när han fick betalt för arbetet.
Nya spikar kostade många pengar.

Minnen, jag fick mitt bröd och en brun papperspåse
med de nykokta grisarna. Mamma och jag skulle få äta
varsin gris sittande på trappan.
Jag med ett glas saft och vi skulle njuta fikat nu på morgonen.
Minns ännu doften ännu från bageriet. Kaffet som mamma
kokade till sig var på riktigt kaffe, ingen gammal sump som
hon bara värmt på spisen tillsammans med lite surrogat.

Lyckan blev ett minne av hur det kändes att köpa ett bröd
och så de två grisarna.
Solig och varm förblir alla morgnar i barndomens lyckligaste
stunder, de ger minnen som ännu är bestående.

Pappa fick ju ingen gris, han måste jobba för vår lycka.

© Bosse 27 november 2018.