ett enda ekande livsrum

i denna tid av överglänsande krimskrams

mot sår i själar och fruktans gruvor

en hastigt bloss kickar in ur gåvors glitter

allt blir mortelmat så småningom

och inuti hörs tomma tunnor åter skramla

här vid vistet i taigan

ryser jag när frågan kommer

Vad finns kvar ?

i takt med solens tillbakadragna

påminns jag om längtans låga

bleknad nu men snart nog
porlar upprinnelsen 

svämmande svar över mossmarker 
i smältvattnets spegel

du