Tusentals solar i daggen, gräsets brand.
Elden fastnar i kattens päls. 

Vinden tar tag i ett löv och lyfter det.
Smyg in hos läsaren som känner sig hemma. 

Tiden är läsarens då dikten ligger i knät
innan den glider ner och försvinner som katt. 

Gäspar långsamt ner i tassarna
som håller samman världen, månen tittar 

förstrött på samma jord och har dessutom
hela tomrummet klart för sig. 

Lämna inte dig själv, lita på marken, på gräset,
på stammen mot ryggen och att stigen leder 

hem och solen rinner ner i ditt knä,
en katt av ljus. Låt katten finna dig brinnande.