Det var mitt oväder som slukade mig, inte någon annansBlixtrar, dunder och ett ösregn som följde varje steg jag tog gjorde skogens skuggor läskigare och läskigare för varje fotsteg jag tog längst med den barriga marken. Vattenpölar som sakta skapades och plaskade under mina fötter medan jag sprang för att komma bort, komma bort från ovädret som kom allt närmre och närmre. Jag hade aldrig känt fruktan för att se det vackra ljuset som alla blixtrar har skapat, dundrandet som lätt som höga trummor och hur regnet har smattrat längst altantaket alla sena sommarkvällar. Men nu ville jag bara komma bort och jag närmade mig skolans nu övergivna skolgård, för vem skulle vara här ut såhär sent en söndagskväll under höstens kallaste och mörkaste period.
Prosa
(Kortnovell)
av
Emelie Johansson
Läst 207 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2018-11-29 22:17 |
Nästa text
Föregående Emelie Johansson
Senast publicerade
Monster existerar i alla former och skepnader Utanförskap till vilket pris? Min smärta var hans monsters törst Inge ger samma känsla som den vi älskade mest av allt I kontrakt med helvetet Kärleken till honom rev ner mina murar Jag kommer aldrig släppa dig, bara det monster du gömmer Lilla flickan som inte passade in i skolans perfekta normer Se alla |