Blixtrar, dunder och ett ösregn som följde varje steg jag tog gjorde skogens skuggor läskigare och läskigare för varje fotsteg jag tog längst med den barriga marken. Vattenpölar som sakta skapades och plaskade under mina fötter medan jag sprang för att komma bort, komma bort från ovädret som kom allt närmre och närmre. Jag hade aldrig känt fruktan för att se det vackra ljuset som alla blixtrar har skapat, dundrandet som lätt som höga trummor och hur regnet har smattrat längst altantaket alla sena sommarkvällar. Men nu ville jag bara komma bort och jag närmade mig skolans nu övergivna skolgård, för vem skulle vara här ut såhär sent en söndagskväll under höstens kallaste och mörkaste period.

Vid skolans entré stod jag nu och väntade, väntade på att regnet skulle sluta och åskan skulle försvinna förbi mig. Men jag var instängd, instängd under ett minitak utan några som helst tecken på att jag snart skulle kunna komma hem. Jag kände nästan blickar stirrandes på mig även fast inte en enda själ fanns att synas till, men de var som alla var här. Alla dem som skrattade bakom min rygg, skrek på mig och knuffade mig längst med skolans alla tegelväggar. Mina knän vek sig ner mot den kalla asfalten med ansiktet nerborrat mellan knäna med en enda mening upprepandes i mitt huvud. "Det är snart över, snälla bli över snart" men regnet piskade allt hårdare mot skolans fönster, blåsten starkare, blixtrarna kom allt snabbare och tätare med ett dunder som ekade i huvudet. Tårar började rinna längst med mina kinder och rösten i huvudet blev allt starkare och högre och nu önskade jag inte längre ovädret att sluta nu skrek jag på den.

Varför valde den just mig? Jag ville bara komma hem, tvätta mina fortfarande blödande knän och armar och bara stå där framför spegeln. Bara stå där och fundera på vem jag egentligen är för just nu vet jag inte det. Jag var en trasdocka med allt för många problem som följde vartenda steg jag tog och nu var ovädret så stark att träden nästan följde med blåstens kraftiga vindar. Jag höll i mig i portens ena stolpe men vinden var starkare mot mina svaga armar och mitt grepp gled allt mer och mer från den röda metallstolpen och in i stormen. Ett stort svart håll som drog mig mot sig och stolpen gled ur mina händer. Skolgården försvann och blev till ett enda mörker och tillslut fanns inget annat där förutom ett stort svart mörker som omringade mig och satte sin skräck allt djupare i mig...