De tre ungdomarna satt i den gamla stugan, som låg långt in i den djupa skogen. De hade varit fast där i snart en vecka. Mat, vatten och tålamod började tryta. Astrid kollade ut genom det lilla fönstret. Det såg inte bättre ut den här gången heller. Vargarna var fortfarande kvar. Hon tittade på Gorm. Han kollade rakt ner på trägolvet med en uppgiven blick. Astrid såg mot Björn. Han försökte antagligen göra upp en flyktplan, som vanligt. Hon gick bort och satte sig vid Björn. Han kollade upp med en lätt irriterad blick, men ändrades snabbt till ett varmt leende när han såg vem det var. Astrid suckade. Varför hade hennes mamma och pappa skickat iväg henne på det här dumma uppdraget från första början? Fast det är klart, det kunde varit värre. Hade hon inte suttit här med Björn och Gorm skulle hon antagligen blivit helt tokig. För Björn och Gorm brukade trotts allt bete sig moget.

"Hur går det här då"?

Astrid såg sig om och upptäckte att Gorm hade satt sig bredvid henne.

"Skrämde jag dig"?
"Ja, det gjorde du".
"I så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt".
"Det gör ingenting".
"Astrid, Gorm, jag tror jag har kommit på hur vi ska ta oss härifrån".

Ett hopp tändes i deras ögon, när Björn sade det. Skulle de verkligen kunna ta sig härifrån?

"Vi har ju redan försökt att smyga oss runt den lilla backen för att komma till floden, provat eldmetoden och att försöka mörda så många vargar som möjligt. Men det har inte fungerat särskilt bra".
"Nej vi höll ju på att bli uppätna alla tre gångerna dessutom vill jag inte stöta på alfahanen igen".

Björn blängde på Gorm.

"Så det jag kommit fram till är att vi måste bygga en stege och klättra upp i träden. Sedan får vi förflytta oss från träd till träd så långt det går".
"Vad ska vi bygga stegen av då".
"Det är en bra fråga. Jag hade tänkt att vi skulle ta trägolvet. Sedan får vi ta mitt rep och binda ihop det med. Om det inte räcker får vi ta våra kläder".

Det blev knäppt tyst och de tre ungdomarna kollade på varandra. Sedan reste sig Gorm upp, tog fram sin Yxa och började rycka upp golvet. Kort därefter reste sig Astrid och Björn och gjorde samma sak. När Astrid höll på att dra loss en planka upptäckte hon en hemlig gång som ledde rakt ner i marken. Hon kallade på Gorm och Björn. De beslöt sig för att följa gången. Alla tre gick och hämtade sin utrustning, gick sedan ner i den mörka jordiga gången. Det var mörkt så de fick känna sig fram med händerna och vara försiktiga med var de satte sina fötter. Gorm gick först och efter att ha vandrat i den mörka gången som känts som en evighet, tycktes han se ett ljus längre fram. Han ökade farten. Vilket även Björn och Astrid gjorde. Väl ute ur den mörka tunneln såg de att de hade kommit till floden. Som de hade försökt att komma till några dagar tidigare. Solen hade börjat gå ner vid horisonten.

"Vad säger ni, ska vi slå läger längre in i grottan?
"Jag tycker att vi borde försöka ta oss över floden".
”Det är bättre att slå läger längre in i grottan”.
”Varför det, Björn”?

Björn himlade med ögonen och såg på Gorm.

”Eftersom om vi tar oss över floden är vi ute på öppen mark och var ska vi då slå läger? Dessutom börjar det bli sent och vargarna känner lukten av oss sämre inne i grottan”.
”Om vi tar oss över floden kommer vi längre bort från vargarna och lukten försvinner om vi vadar över floden”.
”Då måste vi leta efter ett vadställe och om vi är ute på öppen mark känner vargarna av lukten från oss bättre”.
”Att hitta ett vadställe går snabbt”.
"Du har fel".
"Jaså"?
"Ja".
"Men jag tycker att du tycker fel"!

De två unga männen stod och tittade argt på varandra. Astrid stod vid sidan om och tittade argt på dem. Björn och Gorm brukade dra jämt. Men situationen var svår. Gorm gick fram till Björn och slog till honom hårt på kinden. Björn fylldes av raseri och slog till Gorm på hans kind, fast hårdare. Gorm slog då till Björn i magen vilket fick honom att vika sig dubbel och dra efter andan. Astrid suckade uppgivet.

"Har ni bestämt er än"?
"Jag tror inte Björn har några åsikter längre, så vi tar oss över floden”.

Gorm hjälpte Björn upp på fötter igen. Sedan började de gå längst med floden. Sökte efter ett vettigt vadställe där strömmen inte var så stark. Fullmånen lyste upp deras väg och plötsligt hörde de ett ylande. Som sedan förstärktes med fler. Alla tre ryckte till. Björn sneglade på Gorm.

”Jag sa ju att du hade fel”.

Gorm blev högröd i ansiktet och blängde på Björn. Såg sedan mot skogsbrynet. Där stod 12 vargar. Sedan kom han. Den stora mörka alfahanen. Som hade ett färskt ärr över ena ögat sedan förra konfrontationen. Gorm rös. Förra gången hade de varit i överläge. Men nu befann de sig i ett grovt underläge. Alfahanen ylade en sista gång och började sedan springa mot de tre ungdomarna. De andra vargarna följde tätt efter. Det var nästan som om fullmånen fyllde vargarna med kraft. Gorm, Björn och Astrid kastade en snabb blick på floden. Strömmen var fortfarande för stark här. Istället började de springa längst med floden och lossade sina yxor. Men för varje sekund som gick kom vargarna närmare och närmare de springande ungdomarna.