novembermoln
lämnar mina händer vid
det avtryck som formade våra liv
det är bakom bruset och förbi
sanningen som det vita existerar
utan inblandning av något annat
än rent och oförädlat
vi som alltid tittade framåt
och rustade oss för ett liv med kamp
kunde inte blicka bakåt för att finna
svaren som skulle ha vält alla världar
vi lät regnskurarna fylla våra krus
och bortom synfältet lyste solen obarmhärtigt
inget kunde skura bort de fläckar som uppstod
av likgiltiga blickar och brutna löften
att vi aldrig nådde krönet när vi ständigt
färdades uppför, blev sedan vårt fall
älskade hela ditt jag
älskade tanken vad vi kunde blivit
men hatade kombination av oss
lät aldrig daggen dunsta
eller fånga våra få gemensamma leenden
hur mycket jag än lider
kommer jag aldrig ångra att vi faktiskt
fick möjligheten att åtminstone försöka