Herregud vet ni. Jag vet inte hur starkt kärlek är för er. För mig är det ganska obegripligt hur en människa kan känna så mycket. Alltså jag tror att jag kan skratta, gråta och kräkas av känslorna. Att ta på min älskades hud, känna hur len den känns mot mina fingertoppar. Eller att allramest sticka in näsan i min kärestas nacke och inhalera det som får mig lugn, glad, omättlig och fulländad. Att få kyssa detta med mina egna läppar, doften, den lena huden, människan som jag tycker så mycket om. Människan som känner samma för mig. Människan som är Människan med stort m. Att ha fått träffa en människa som doftar så naturligt gott. En människa som är så innerligt god och underbar att mitt inre berikas.

Jag saknar honom.

Känslan vi hade senast. Min förväntan på vårt möte. Hur fint det var när vi såg in i varandras ögon och känslan av att vi kände samma – glädje, lycka över att träffas efter en tid ifrån varandra. Jag tvekar inte på hur fin jag tycker att människan är. Allt han tillför mig. Trygghet, tillit, kärlek, jordning. Jag är så glad för honom. Hans självsäkerhet och tro på sig själv får mig ytterst intresserad. Han skulle inte vara svartsjuk en sekund, det faktumet gör att jag inte skulle kunna förråda honom en sekund, jag är nöjd.

Ser fram emot nästa gång.