Nästa varelse som började röra sig i hörnet var liten och mörkgrön, på gränsen till svart. Han hade visserligen både vass ryggfena och vingar, men såg ändå inte så farlig ut eftersom han var så liten. Jag döpte honom till Mini-Dino och grep en svart stav. 

Mini-Dino var oväntat svårfångad. Han kilade snabbare än någon av de tidigare dinosaurierna över spelplanen. När jag närmade mig hans lilla gap med staven fällde han ut vingarna - och flög! Som tur var flög han baklänges, annars hade han varit framme vid motsatta hörnet på fem röda sekunder. Jag fick huka mig ner framför det hörn Mini-Dino var på väg till och stirra honom stint in i ögonen för att kunna sikta. När jag väl fick in staven i munnen segnade han ner och upplöstes direkt. Konstigt nog kändes det inte lika hemskt den här gången. Kanske hade jag börjat vänja mig vid att spetsa dinos på stavar.

Då knackade morsan på dörren till toan. Att det var hon hörde jag redan på stegen i trappan. Min mamma, om jag inte redan har berättat det, heter Malin Ottosson och är klasslärare i klass 1 här på friskolan. Nu lät hon verkligt orolig på rösten.

- Johan, Monica berättade att du var sjuk. Det går ju magsjuka på skolan, kanske har du fått dig en släng?

- Det är bättre nu mamma. Jag behöver bara vila mig en stund. 

- Men om du är sjuk borde du väl åka hem och vila? Jag kan prata med Monica Oredsson. 

- Det är nåt fel med toan också. Rektorn skulle fixa en rörmokare så jag tänkte det var bäst jag väntade här så länge. Så inga elever råkar illa ut.

- Det är snällt av dig Johan, jag märker att du tar ditt jobb på allvar, men jag tycker verkligen du borde åka hem och sova. Vi kan säkert lösa det på något sätt. Är det stopp i toan?

- Nej inte precis, men den låter konstigt. Jag blev lite rädd att den skulle svämma över.

- Snälla Johan, släpp in mig en stund! Jag lovar att inte kramas, jag har inte tid med magsjuka innan jul.

Motvilligt vred jag om vredet. Morsan öppnade försiktigt, log mot mig men undvek mig noga, tog sikte på toastolen och lyfte på locket. 

- Jag ser inget konstigt. Hör inget heller. Johan, hur mår du egentligen?

Nu stirrade hon förbi mig och fick syn på den gamla skolbänken med spelplanen vid fönstret bakom min rygg.

- Johan, spelar du spel på betald arbetstid?