Nu var alla Rhino-Dinos besegrade, och bara en Dino och en Mini-Dino återstod. Det borde inte vara så svårt att nedkämpa dem med de  glödande stavarna.

Men hur skulle jag möta den sure Grino som just började röra på sig i nedre högra hörnet? Jag anade att här krävdes speciella tricks. På prov stirrade jag honom stint in i ögonen och gjorde några fula grimaser för att driva med hans egen griniga min. När Grino började röra på sig kittlade jag honom i mungiporna. Med fingertopparna, inte med staven, den sparade jag än så länge. Då hände något underligt: besten började skratta! Ett metalliskt, skrockande läte steg ur mekanismen. Spelet innehöll tydligen ljudanimationer också. Grinon skrattade så han skakade medan han vacklade över spelplanen. I takt med att skrattet tilltog började hans tunga glöda. Jag iakttog honom fascinerat.

Jag var ju något av en skämtare, det tyckte alla mina kompisar, men jag hade aldrig prövat mina talanger på dinosaurier förut. När jag skrattade med Grino verkade det som att han skrattade ännu högre. När jag började snyfta i stället lät skrattet liksom gnisslande och ihåligt. 

Mitt i skrattet bankade det på dörren igen. Jag drog för skärmen, tänkte på den härliga lussebullen som Lisa lovat hämta och öppnade dörren.

I dörren stod Robin, fortfarande med tomteluva. 

- Hm, jaså är det du Robin. Hörde att du halkade i grötfatet. Hoppas du inte slog dig?

Robins ena känga såg verkligen slemmig ut. Jag kunde urskilja några risgryn som fastnat i skosnörena.

- Jag skulle hälsa från Monica att rörmokaren kommer om en kvart, muttrade Robin. Lät som om han redan kommit i målbrottet. 

- Ok, tack Robin. Var det nåt mer du ville? Träffade du Lisa förresten, hon skulle hämta några grejer till mig?

Robin stod kvar i dörröppningen och såg inte ut att vilja ge sig av. Nu hörde jag att Grinon skrattade fortfarande. Jag förstod att Robin också hade hört ljudet.

- Jo, det var en sak till Johan. Jag undrar hur det blir med där julklappen som du snackade om i morse?