Robin och jag satt trollbundna framför spelplanen och betraktade spelet mellan de två grimaserande dinosaurierna, Grino I och Grino II. 

Den andre Grinon började efterhand härma den förstes grimaser och kroppsspråk. Han vaggade sakta ut på planen för att möta sin like. Nu skrattade han också. Skrattet hos Grino II lät snarlikt det hos Grino I, bara något ljusare och rostigare.

Grino I vaggade på sina kraftiga dinosauriehöfter, Grino II härmade. Grino II trippade på sina klena framfötter, Grino I härmade. Grino I dansade jenka, Grino II härmade. Sådär höll dom på.

Resten av dinosauriegänget fungerade emellanåt som någon slags kör, ackompanjerade striden med skratt och stampningar. Dino och Mini gnäggade i falsett, Fini skötte baskompet.

Dinosaurierna skrattade och skrattade. De skrattade så att deras tungor började brinna, i takt med att Robins  och mina ögon blev allt större. Hur skulle detta sluta? Jag medgav för mig själv att det var riktigt skönt att inte vara ensam, att ha någon att dela denna märkliga upplevelse med. Samtidigt kände jag ett styng av pedagogiskt ansvar.

- Robin, tycker du det är läskigt? frågade jag försiktigt. 

- Det är ju ascoolt! svarade Robin.

Ett ögonblick senare exploderade de båda Grino-dinosaurierna i en grimaskavalkad. Glad Grino Sur Grino Bitter Grino Kär Grino Nyfiken Grino Galen Grino Blyg Grino Glad Grino... tills Grino I och Grino II slutligen kolliderade mitt på planen, tog eld och upplöstes i en stjärnsmäll.

Två stavar sparade, hann jag tänka innan det knackade på dörren igen.

- Johan! Joohaan!