När jag för första gången på tre dygn är en sekund från att tillslut få en blund ringer en väckskalle och vill inget speciellt utan bara prata en stund.
Tacka fan för de du har inte hört av dig sen våren 2003 å även då var de väl inget särskilt, bara några frön du ville så , galna idéer som vem som helst fatta inte skulle bli något av ändå.

Du är en särdeles speciell typ av råmaterial, du har i grunden noll potential och det mesta du tar dig för brukar summeras som fiasko och skandal.
Du skor dig på andra och sammanfogar såna som i framtiden kan utnyttja varandra. Du ställer till problem och syr ihop konflikter ur intet, det bästa näst efter lobotomerig är om du ramlar i en isvak eller brinner inne.

Ingen gillar dig och ingen vill gilla dig, sist jag försökte hjälpa dig hade du gillrat en moralisk och ekonomisk fälla för mig. Vissa säger att du borde bli förlåten och skonad, jag tycker snarare att jämfört med dig,
känns H.I.V ganska skonsamt.

Du har trampat med dina infekterade fötter på vår jord i snart 29 långa år. Du har varje år varit irriterande som alldeles för salta jordnötter, brinner det hos dig är det ingen som minns nåt nummer till nån brandkår eller fäller en endaste ynklig tår.

Det ska du fan veta.

Snart är det din födelsedag, jag ska tänka på dig och skicka en påse spice, sån där kemisk skit man dör av. Så kul vi ska ha mina vänner och jag när vi blåser serpentiner och skämtar på väg till din grav.

Inte kunde jag veta när vi hade ett roligt första möte att du skulle förvandla även mitt liv till ett tragikomiskt öde. Du verkade då lite schysst, skön o cool men jag ändrade mig snabbt när du på bakfyllan kräktes i mitt barns födelsedagsswimmingpool.

Nu är jag klar med dig gamle ovän, när jag avslutar vårt nästa samtal kommer jag byta ut "vi hörs sen" mot "vi hörs aldrig mer, å hör sen"