Somliga tider flöt på med värdighet för boningar
och boenden. Då kunde ännu vindens orkestar ta
sin tillflykt i ekar, lärkträd, almar och otaliga
odlingsoaser vid uteserveringar och pittoreska
bakgårdar. Vid var och varannan port och i många
trapphus fanns träsniderier, sirliga utsmyckningar
samt väloljade trappräcken som oförtrutet virvlade
sig uppåt vindar, prång, konstateljéer och bohemiska
kvartar.


De gamla byggnaderna doftade liv och utgjorde ännu
en bit in på 1960-talet ett naturligt och måleriskt
inslag i miljön. Men människor och somliga politiker
bar inte längre hatt och såväl invanda föreställningar som
gemytliga boendeformer skulle snart kastas över ända.


Hus ventilerade, vädjade, slog an en ton. Otidsenligt,
dundrade skövlare. Att gå fram med varsam hand fanns
inte ens uppe på agendan. Kommerskonglomerat och
dystra parkeringshus lyftes in i innerstäderna, medan
folket lyftes ut. Med självklar patos förkunnade ämbets-
män betongens evangelium.


Dåvarande äldre bebyggelse låg tydligen inte i fas med
den nya tidens planlösning, köpkultur och krav på
svängrum. Trots detta fick i skövlingens spår
ett icke ringa antal tomter mitt i städerna länge
gapa tomma. Utvecklingen hades så att säga,
sprungit om människan.