Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Första kapitlet i min roman som jag håller på att skriva


Liket

Jag befann mig mitt emellan Portugal och Kanarieöarna ,havet var blygrått och flöt ihop med himmeln till en enda kompakt enhet, så hade det varit i tre dagar nu , det kändes som man befann sig i en rymd med varken upp eller ner.
En mycket svag vind som knappt krusade vattnet fyllde nätt och jämt seglen.
Alla ljud var mycket tydliga fastän de var svaga. Ljudet från det svaga plasket mot skrovet , knirkandet i skot och fall, den mista förändring var förnimmbar .
Samtidigt som tystnaden var avkopplande så ledde minsta förändring till en liten oro, vad var det?
Att vara ensam på en liten båt med bara ett tunt skal mellan mig och havet fyllde mig med en svårbeskriven känsla av både uppfylldhet och rädsla.
Rädsla gick hyfsat bra att förtränga, allt var ju under kontroll. Uppfylldheten fanns där hela tiden och gjorde att jag kände mig som en enda enhet med havet himmelen och båten.
Ofta brukade jag sitta i sittbrunnen och halvslumra i stället för att lägga mig i kojen och sova.
I halvvaket tillstånd for tankarna hit och dit, ibland minnen från barndomen som var så tydliga och kristallklara som det hade hänt i går. Det var konstigt att vissa starka minnen av händelser som min bror och jag hade upplevt tillsammans bara en av oss kom i håg.
I bland undrade jag om det verkligen hade hänt .

Trots att det var varmt i luften så frös jag till ibland, det hade inte med kläder att göra det var något annat oförnimbart.
Plötsligt i mitt slummer kände jag en svag knappast förnimmbar stöt mot båten, äsch det var väl ingenting var den första reaktionen.
Men oron och nyfikenheten tog över, jag tog mig försiktigt upp på fördäck.
Att ramla i skulle vara ödesdigert, jag hade visserligen flytväst på mig men vad skulle den egentligen tjäna till, bara förlänga lidandet till det oundvikliga.
Jag hade alltid en tamp släpande efter båten som en sista möjlighet till räddning om jag bara lyckades få tag på den.
Det hade börjar mörkna nu men man kunde fortfarande skönja den grå vattenytan intill båten.
Något föremål rörde sig långsamt förbi, snabbt fick jag tag på båtshaken och sträckte mig ut så långt det gick samtidigt som jag höll mig med andra handen i mantåget för att inte ramla i.
Med en stor ansträngning fick jag tag på föremålet och började dra det intill båten, det var förvånansvärt tungt .
Jag böjde mig ner över relingen för att titta närmare men ryckte förskräckt tillbaka när två tomma ögon stirrade gapande mot mig.
Min första tanke var, fy fan, jag släpper taget och låter liket flyta förbi, men sen ångrade jag mig och greppade bättre genom att vrida om båtsaken, jag hade tydligen fått tag i flytvästens spänne.
Hur skulle jag göra nu? sträckte mig efter lovarts skotet och drog ut det, böjde mig ner för att fästa det under spännet där båtshaken hade fäst men ryggade förskräckt tillbaks igen , fy fan vad det luktade , den omedelbara reaktionen var att släppa iväg hela skiten, men av någon anledning trädde jag ändan på repet under spännet på flytvästen halade in och drog mig sakta akterut mot sittbrunnen med repet och gjorde fast det i akterknapen.
Jag satte mig ner och skakade i hela kroppen , hade aldrig sett ett lik i hela mitt liv och chocken att se de tomma ögonen stirra på mig i det blygrå vattnet kom att förfölja mig i flera år.
Efter mycket lång tid när jag hämtat mig från chocken tittade jag akterut och såg liket släpa intill båten som nästan helt stannat upp i den svaga vinden med liket som drivankare.
Vad tusan skulle jag göra nu med ett lik släpande efter båten mitt ute på öppna havet.
Min reaktion var återigen släpp linan och låt liket flyta i väg.
Men nyfikenheten tog över , jag hämtade ett grövre rep och böjde mig ner för att på något sätt få det runt kroppen . Det hela var mycket obehagligt armarna slängde och dängde i vattnet , lukten var förskräcklig och jag var gång på gång färdig att ge upp, men på något underligt sätt lyckades jag få trä runt linan göra ett dubbelt halvslag som stramade åt runt kroppen .
Efter detta måsta jag vila ut i sittbrunnen. Klockan var nu kvart över tolv på natten jag hade hållit på i flera timmar och var alldeles slut.
Jag vaknade med ett ryck det hade börjat ljusna och kom plötsligt på vad som hade hänt och böjde mig ner över relingen för att titta närmare , ansiktet var alldeles uppsvullet och hade en gulaktig färg, det var tydligen en man och han hade halvlångt hår som flöt ikring huvudet och rörde sig hela tiden, det såg ut som det levde. Ögonen som nästan hade skrämt vettet ur mig var vidöppna och hade en tom vitaktig otäck blick.
Han hade en flytväst på sig som jag hade lyckats haka fast båtsaken vid, grå byxor som fladdrade runt benen men inga skor bara strumpor.
Jag förflyttade liket långsamt mot akterspegeln och försökte dra upp, det gick förståss bara en bit, så fort kroppen kom ur vattnet blev det förskräckligt tungt så jag fäste linan runt skotvinschen och började försiktigt vinscha in.
När liket kommit så långt upp att bara fötterna släpade i vattnet böjde jag mig försiktig fram för att se om jag kunde se något som kunde ge en fingervisning om vem han var och hade kommit i från.
Efter en lång paus så böjde jag mig ner igen och knäppte upp flytvästen och kände på kläderna innanför om det kunde finnas någon plånbok eller något annat i innerfickan på den blå flisjacken kan hade på sig. Det hela var mycket obehagligt och besvärligt men jag ville inte för allt i världen ta upp liket i sittbrunnen. Efter mycket trevande fick jag tag på något som verkade vara ett pass eller något liknande, samt en plånbok tog försiktigt ut dom så att det inte skulle gå sönder och lade i sittbrunnen för att torka.
Efter några timmen öppnade jag passet, liket hette Alexander Nasarov var 32 år, passet var utfärdat i St: Petersburg för 5 år sedan,
det framgick att han var diplomat, i plånboken fanns några kreditkort, ett ryskt körkort samt en massa $ sedlar , jag skilde dom åt försiktigt, det var inte mindre än fjorton 100$ sedlar fem 10$ och åtta 1 $ sedlar, jag lade tillbaka dom i plånboken.




Prosa (Roman) av Kungskobran VIP
Läst 46 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2018-12-07 10:52



Bookmark and Share


  Fulbergarn VIP
Hemskt, men spännande. Men luktade han inte?
2018-12-10

  Anders Frankenberg Waster
Mycket stark och framför allt en mycket suggestiv öppning.

Tycker du får fram hela känslregistret på ett mycket trovärdigt sätt: föst oron, sedan rädslan "chocken" och äcklet, och slutgilltigt nyfikenheten.
2018-12-08

  Öknens Ros VIP
Spännande!
2018-12-07

  KattenKin VIP
Oj så spännande, och obehagligt! Ödsligt ute på havet och hamna i den där situationen..Brr!
Bra skrivet, beskrivet så man är där. Din erfarenhet av havet gör att du förmedlar det så bra in i minsta detalj. Ser fram emot fortsättningen.
2018-12-07
  > Nästa text
< Föregående

Kungskobran
Kungskobran VIP