Den full medvetna förträngningen kan ibland ligga och gnaga som skoskav. Man vet om att det finns där, även om det egentligen irriterar mest när man pillar vid det.
Men ibland är gnagande ovisshet behagligare än den ångest som kalla ofrånkomliga fakta kan bereda.

Tanken var heller ingalunda ny för mig.
Jag hade läst om det i tidningar, och i samband med toalettbesök hade jag noterat förhållanden som väckt tanken.
Andra artiklar jag läste belyste förhållandet från ett annat håll, och lugnade mig igen.
Jag hade kort nämnt saken för min läkare, som slagit bort mina farhågor och givit mig en mycket rimlig och närliggande förklaring.

Det var i samband med något helt annat - jag minns faktiskt inte ens längre vad - som jag fick med diverse materiel hem.
Det var en påse en adresslapp, ett rör, och lite läsning omkring ämnet.
Jag var faktiskt nästan glad att jag blev närmast pålagd att göra den test, som jag aldrig själv skulle tagit mig samman att göra på eget initiativ.
Och jag var nästan säker på att jag skulle få ett lugnande besked, och om jag inte fick det, så skulle jag i alla fall öka chanserna att få hjälp innan det var för sent.

När en vecka gått hade jag nästan glömt det, och när kuvertet damp ner i brevlådan var jag full av förvissning om att äntligen få det lugnande beskedet.
När jag öppnar kuvertet finner jag i stället till min besvikelse att man gjort exakt samma iakttagelser som jag själv.
Och nu ville man därför att jag skulle göra om testen.

Först kom oron. Jag kände mig ledsen och trängde undan det, varefter irritationen och vreden infann sig: Varför hade min läkare slagit undan mina iakttagelser så lättvindigt, om det nu kunde vara ett problem av den här digniteten ?!
Det borde han ju veta - det kändes oansvarigt !
Det är klart att det var bra att de hade uppmärksammat det nu, men tänk om de inte gjort det !
Jag var sur.
Men under låg oron - kanske var jag helt enkelt ledsen samtidigt, utan att jag själv kunde se det helt klart.
Hur som helst skulle jag om testen, och avvakta ytterligare svar.


Det tog ytterligare ett par veckor innan nästa kuvert kom.
Den här gången öppnade jag det med betydligt större osäkerhet, och en viss oro.
Oron släppte inte sedan jag öppnat kuvertet. Försändelsen innehöll inget svar - bara en tid. Resultatet fick tydligen inte meddelas per post, utan endast personligen.

Jag var vaken glad eller ledsen. Min sinnesstämning var nog vad man skulle kunna kalla fullkomligt neutral när vi åkte.
Själva resan var kort. Det är en fyra - fem kilometers avstånd mellan vårt hem, och sjukhuset.
Min flickvän hade lovat mig att köra mig i bil.
Jag minns inte ens vad jag tänkte över medans vi åkte.
Jag vet att vid en tidpunkt tänkte jag på att ta mig samman, och försökte intala mig att jag har inte sett något resultat än, så det finns ingen rationell grund till den affektion som tagit plats i mig. I verkligheten gick den emellertid inte att hejda.
Jag ville inte att det skulle synas.
Jag bet ihop, jag vände min blick mot vindrutan, och tittade utåt.
Vi stannade vid ett rödljus. Jag kunde inte hjälpa det, tårarna strömmade tyst ner för mina kinder. De var mycket besvärande, och jag kände mig oerhört ensam.
Kanske mer ensam än jag någonsin tidigare i mitt liv känt mig.
Just då fanns uteslutande jag, min rädsla, smärtan, och den oändliga ensamheten.
Ingen sade ett ord.
Hon måste ha sett mina tårar.

Det slog om till grönt. Hon växlade upp, och svängde. När vi kom in på den lilla villavägen, släppte hon växelspaken, lade handen på ratten helt kort, släppte och lade sakta sin hand över min.
Aldrig någonsin har jag upplevt behovet av fysisk närhet så stort som då.
Aldrig - vare sig förr eller senare - har en beröring betytt så mycket för mig som att hon höll sin handflata över min handrygg. Jag hade inte själv observerat det, och det är först efteråt jag blivit klar att jag omärkligt måste ha knutit handen helt lätt för mig själv.
Hela min kropp slappnade av.
Det var snarare ett resignerat än ett tillfredsställt lugn som infann sig. Tårarna fortsatte strömma. Jag övergav alla ansträngningar att stoppa gråten. Slutligen sinade tårarna av egen kraft.
Det fanns inget att säga. Det fanns inget att göra.
Ingen sade heller något. Hon bara satt i förarsätet, utan att säga ett ord, och höll min hand, och jag kunde inte önska något mer.

En tyst gest som varken gjorde till eller från betydde allt för mig just då.
Det var min värld, och det mitt liv handlade om i C:a tre minuters tid.

Hon var tvungen att växla ner, och ta lägga handen på ratten igen. I mitt inre höll hon den fortfarande, och nu handlade det om att ta sig samman, och behärska sig.

Det tog bara några ytterst långsamma minuter.
Det var nog meningen att hon skulle komma ut ur bilen efteråt, och komma med mig in, men jag tror aldrig hon hann förrän jag kom tillbaka.

Jag öppnade bilen i ett tillstånd som närmast kan likna något slags rus ett slags speedat tillstånd av lätthet, där stora delar av känslolivet egentligen är helt åsidosatt.
Jag upplevde sköterskorna bakom disken som vitklädda väsen som skred över golvet, och tyckte mig på hallucinatoriskt vis ana ett större sammanhang, där de var djur som rörde sig mekaniskt i den så välkända myrstacken tillsammans med alla andra mänskliga varelser. De var abstrakta väsen och natur bortom rollen, mimiken, och gesterna.

Jag förstod orden de uttalade, om än långt borta, och sagda i en slags stor ren surrealistisk tomhet - med en slags naturgiven mild sustain.
Jag mottog kuvertet, öppnade det och kollade så att det som stod i pappren verkligen överensstämde med det korta enkla besked jag fått muntligen.


Jag tecknade åt min flickvän, att hon kunde vända igen. Hon gick tillbaka och startade bilen. Motorn hade knappast hunnit bli kall innan bilen startade igen.
Jag slog igen bildörren, och drog på mig säkerhetsbältet, och lämnade in kuvertet mellan solskyddet och taket, medans hon startade, och vända bilen.

När vi kom ut på vägen igen sade jag: "Det var negativt".
Kort därefter kände jagen hand vidröra min egen igen.
Jag vet inte säkert, men jag tror det kom en tår eller två igen.

Men nu var vi på väg hem igen.


©Anders Frankenberg Wester - 2018