Du finns inte i egentlig mening. Du finns bara för att jag skall ha någon att berätta det för. Ungefär som en påhittad person. Som om jag talade till något rakt ut l luften. Som om jag förde en monolog till en stol, ett bord eller en vägg. Du är alltså en person jag hittat på. Du finns där ibland. Litet lagom osynlig sådär. Och även om det verkar som om du vore nyfiken nog att ställa frågor och som om jag vände mig till dig för att svara och berätta. Så är du ändå en någon det känns bekvämt för mig att berätta saker för. Det duger sämre att tala med en stol eller kanske ett kramdjur av något slag. 'Den är nog ensam som måste tala till en sten eller ett träd i skogen'. Inte alls så, vill jag hävda. Var och av oss människor är ensam innerst inne. En individ kan mycket väl hellre vända sig till ett träd eller ett djur. Den säger i alla fall inte emot. Det får en göra själv. Samtidigt talar jag förstås med andra människor. Det bär både för och emot att de har en egen vilja och ett eget sinne. Om du, låt oss kalla dig Kurt, vore en riktig individ. Då skulle du troligen ha just en egen vilja, ett eget sinne. Och det vore på en och samma gång, mig såväl passande som till förfång. Till vem skulle jag vända mig om jag sjöng i duschen eller i badet? Precis, till Kurt förstås. Ja, eller Katrin, om du så vill. Främsta orsaken till att det bör vara ett namn med begynnelsebokstaven 'k', finns egentligen inte. Jörgen, exempelvis, skulle kunna vara en skådespelare jag sett i en film. Monika skulle kunna vara namnet på en bekant från förr. Ja, du vet. En plockar här och där. Som nu, har jag en känd visa eller ett musikstycke i huvudet som envisas med att bara dyka upp som från ingenstans plötsligt. Du trodde dig vara ensam om det? Nej, det är hyggligt utbrett och vanligt bland människor. Innehav av tinnitus, pengar eller del i en häst eller ett trädgårdsland. Medlem i en förening, klubb, sammanslutning. I en känsla av stundom 'ingen förstår mig'. Ingen lyssnar, sådär som du vill bli förstådd eller lyssnad på. Och hur skulle de kunna det? Hänga med precis hela vägen i dina utläggningar om det ena med det andra. Efter bara en kvart av prat går det att tappa tråden. Ett deltagande i ett möte i klubben eller för den delen i ett något större möte. Varför inte en kongress eller i alla fall en publik på hundratals människor. Och så du som lyckad fånga uppmärksamheten hos alla, kanske femtio eller trettio procent av dem. Det finns förstås sätt att hålla kvar deras uppmärksamhet. 'Dessa otacksamma människor som faktiskt kommit hit frivilligt eller om biljetten per skaft uppgår till en summa som företaget eller föreningen betalat för'. De har likt på en konsert eller på teatern, kommit dit för att se och höra dig. Märkligt. Jo, men så är det. Ibland är du tvungen att skicka annan eller andra i ditt ställe. Men oftast är det för din skull de är där alls. Eller i alla fall för att bli underhållna, upplysta eller som tvångskommenderat närvarande. Vem jag tror att jag talar till? En stol eller ett träd. Eller om du så vill, till en människa. Du. Dig. Om du så vill. Var det där en fis? Skitprat, skulle du kunna utbrista. Som av hånfull min fylld. Eller så är du bara människa. En riktig människa fiser. Det gör inte ett träd eller en stol. Ett djur gör det i och för sig.