Jag famlar runt i blindo
Dit ögonen mina når är det becksvart
En kal dimma ekar med en dånande kyla
Stigarna tycks ha tagit slut längre ned på leden
Det är svårt för mig att finna fram
Natten är kapslad vart jag än går

Den dagen jag först besteg dessa marker
blommade här decimeterhöga blåsippor
Min nos vittrade doften av honung,
från så bin och en stundande heliotrop
Solen bedrog molnen med den klara himlen
Ett och annat hårstrån fastnade inom mina röda läppar

Hur jag än sträcker mina händer,
så omfamnar mig ett immigt vakuum
En forsande tom våg av obeständigheter,
som ändå tycks snurra mig till förvirring
Mina fötter och tår är sannerligen ännu på marken,
men det är mig oklart hur jag med dessa ska finna tillbaka
Jag kan ej med känsla orientera mig lika bra som förr,
inte som i tiderna då här blåsippor blomstrade