när golvet rämnar
och tystnaden trycker på hissknappen
mot bottenvåningen
där anderöster talar
var finns tvålen
som tvättar mörkret alla stelfrusna
så de blir levande igen

ärgad av sorgen reser sig
vingefladder ur jorden
då sanningen står på knä
ber att himlen faller ner
så trottoaren åter får känna solen
falla över ryggen som ett varmt regn
och att inte illusionister konstens urgamla troll
surrealister verklighetsgroll
bakom ett guldkantat moln skymtar
där dissektionsbordet
blodet sprutar
och kärleken sopas ut

tänk så bekvämt att inte bry sig
alla stelfrusna dödar så lätt
att bry sig innebär lycka och glädje
men även sorg och smärta


vilken ironi att ständigt möta dessa hundar
och falnande neonstjärnor varje dag
på min trottoar